Fuckin’ Critics

javlakritiker_bigbild

One of the strangest records ever released is now out as an e-book. Fuckin’ Critics was a compilation album with artists like Fibes! Oh Fibes!, Doktor Kosmos, Sophie Rimheden, Silverbullit and Andreas Tilliander. The artist interpreted their own reviews. They wrote and performed songs already reviewed before the songs existed. A short circuit in the createve process, an experiment, food for thought.
Behind this project is composer Hakan Lidbo and music journalist Kalle Dixelius. Illustrations by Hakan Lidbo.

The artists:
artists
The critics:
critics
Fuckin’ Critics is now released as an e-book which means that now you can enjoy the music at the same time as you read the texts. Each text has a link to Spotify. The e-book is released by Telegram Studios and can be found on iBooks, Bokon and other platforms.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Jävla_kritiker!

Here is info and text from the original release:
fuckincriticsbigbild
Fuckin’ Critics is like any other records – but completely reversed. First 10 of Sweden’s most acclaimed music journalists wrote one review each. A review of a song that didn’t yet exist. The review were given to 10 established Swedish artists to interprate and make the music following the review. To explore the relationship betwwen artist and critic. And to find out if it maybe would have been better if all artists were forced to make music following the critic’s wishes.

Äntligen är det dags. Ända sedan i höstas har artisterna jobbat med sina låtar. Alla har ställts inför en unik utmaning: att göra en låt efter facit, skrivet av en kritiker. Resultatet är, det måste vi säga, häpnadsväckande. På “Jävla kritiker!” finns sockersöta örhängen, svidande soul, vilset svajiga pianoballader, hårdtysk techno och mycket, mycket mer. Och vad säger detta? Är detta nådastöten för artisteri som vi känner till det? Borde den kreativa bördan hädanefter ligga på kritikern? Eller kommer kritikerna att såga de låtar som de varit med om att skriva? När “Jävla kritiker!” släpps den 25 januari, är det bara startskottet på vad vi hoppas är en lång vår av debatt, nydaning och inspiration.Kritiker är misslyckade artister. Artister är egocentrerade bebisar helt utan kunskap om sitt eget och sin publiks bästa. Eller? Kan kritiker skapa musik? Kan artister läsa inantill? Vet kritikerna alltid bäst?
För att ta reda på det gav vi Sveriges bästa artister och kritiker följande uppgift: Kritikerna skrev en recension av en låt – innan den fanns. Artisterna gjorde musik – med recensionen som manus.

”Jävla kritiker!” är en skiva där kritikerna bestämde och artisterna lydde – ibland- det kunde helt enkelt inte misslyckas.

Fibes, oh Fibes – ”Psalm 2005”
På få ställen märks den dolda amerikaniseringen så tydligt som i svensks musik förhållande till gospel. Vi talar lyriskt om svarta frikyrkopastorer och spontan dans i sydstatskyrkor. Vi avgudar Al Green, Aretha Franklin och Sam Cooke och ber dem vidarekoppla oss till himlen. ”Hello, operator, give me Jesus on the line”.
Men vi refererar aldrig – aldrig – någonsin till svensk kyrkomusik. Trots att vi sjungit psalmer ända sedan förskolan, trots att vi växt upp i ett land med ”Helgmålsringning” på TV, försöker vi inbilla oss att detta inte influerat oss det minsta.
Svensk rock, säger vi, har ingenting med svensk kyrkomusik att göra. Svensk rock, påstår vi, har enbart amerikanska rötter.
Det geniala och radikala med Fibes, Oh Fibes! nya singel är att den ger den historieskrivningen fingret. Fibes, Oh Fibes! bjuder upp Jan Sparring i ringen på en boxningsmatch, knockar honom i tredje ronden och visar att svensk kyrkomusik kan vara motsatsen till Runar-hyckleri.
”Psalm 2005” är inte bara euforisk soulpop. ”Psalm 2005” är unikt svensk själsmusik med lust och fägring stor.
Redan i sitt inledande pianospel slår Christian Olsson en brygga mellan ”Den blomstertid nu kommer” och tidiga Hall & Oates. Är det ”Rich Girl” han lånat från? Eller är det ”Kiss On My List”? Därefter fyller resten av sextetten i med ett komp så upprymt och inspirerat att det för tankarna till frälsta houseklassiker som ”Promised Land” och ”It’s All Right”.
Och den frossande hungriga, magnifikt feta, närmast bulimiska refrängen skulle Kjell Lönnå varit stolt över. Hela kyrkan sjunger. Systrar & bröder, var en är vi svaga, tillsammans är vi starka.
Svensk rockmusik har slutligen försonats med sin historia.
Jan Gradvall

Uje Brandelius – “Bollen bollen bollen”
Ernst Brunner. Markoolio. GES. Staffan Hellstrand. E-Type. Björn Ranelid. Männen som hyllat nationen under fotbollsflagg såg till en början ut att vara för många, för sorgliga och för belastande att sälla sig till. Men till slut kunde Uje Brandelius uppenbarligen ändå inte motstå infallet att skriva Sveriges kampsång till fotbolls-VM 2006. Kanske tänkte han att det är ju ändå de suraste backlashtider, lika bra att ta ett avbrott från all uppbygglig skit och hora lite, om jag bara inte koketterar med det som alla andra så blir det inte så klyschigt. Eller så har Göran Greider-punkaren I honom börjat lockas hårt av tanken på äntligen göra något genuint folkligt. I Ujes tappning – att skriva den första hejarklackslåten på svenska för den tänkande människan. Resultatet är i vilket fall som helst gullig huligandisko om att krossa nationalstatstanken. Det är som att han börjat med att fråga sig: Hur blir man folklig? Är man fulsnäll, som en fryntlig programledare? Är det bättre att Markoolio-rappa om bajs? När Uje Brandelius gjorde sin förra beställningslåt åt landet Sverige – för Alkoholkommitténs reklamkampanj – sa reklambyrån “Skriv något om hur man super på sommaren”. Steget till en fotbollslåt är ett myrsteg. Men i stället för att – som så många andra sommarhitsartister- själv låtsas vara barn vände han sig direkt till barnen. Han gick helt enkelt till sin sons dagis när refrängen skulle spelas in. Markoolio har redan skrivit “Mera mål” och “In med bollen”. Uje brädar honom genom den om möjligt ännu mer debila titeln “Bollen bollen bollen”. Att den förtäckta undertiteln i själva verket är “Stoppa nationalstaten” är en annan sak. Det är möjligt att han försökte hålla emot, men i vilket fall som helst så kunde han inte låta bli att göra det hela till en fotbollens Internationalen. Hur roligt han än verkar ha haft – det var en sak som blev för plågsam: detta med att tala i nationens namn. Åka till Tyskland för att hylla en absurd dröm om en nations segrar. Skriva en låt för män som målar flaggor på kinderna. Det var antagligen inför den tanken han började rota fram gamla Sham 69-skivor att låta sig inspireras av. Och då han skrev versen som handlar om allt han hatar hatar hatar med rasselandet Sverige där alla säger att de är så jävla folkliga hela tiden. Då han glömde bort det där med att texten skulle heja. När Kristina Lugn skulle förklara varför Allan Edwall var så bra i en intervju en gång började hon prata om hans känsla för folklighet. Att det finns något väldigt bra med folklighet, om den har höga tankar om människor. Medan de som gärna påpekar att de är folkliga brukar däremot vara de allra mest föraktfulla människorna. Uje Brandelius fotbollslåt är omedvetet hyperfolklig, enligt Kristina Lugns definition. Samtidigt är det antagligen det mest elitistiska idrottsrelaterade musikstycke som skrivits i Bert Karlsson-land.
Malena Rydell

Håkan Lidbo – Du
Cirka en miljard artister har sagt – om och om igen – att de ”inte vill bli instoppade i ett fack”. Bara en har lyckats leva efter den devisen: Håkan Lidbo. Han har rört sig mellan beställningsverk i P2, techno, reklammusik, schlager, house. Det är ett svårslaget track-record i genreblandning. Ännu mer imponerande är det att nästan allt är bra.
Om det bland alla hans lappkast har kunnat spåras någon röd tråd, skulle det nog vara det som brukar kallas ”meta”. Han tar gärna ett steg åt sidan, tittar på vad det är han håller på med och gör något med genren själv. Projektet Pay TV, som deltagit i Melodifestivalen två gånger, är väl det mest slående exemplet. Det verkar som om det ständigt finns en annan diskurs, en subtil ironi som går förlorad om man inte lyssnar, och läser, tillräckligt uppmärksamt. Ibland har det varit uppenbart, ibland svårtytt. Ibland nördcrazy.
Det har han släppt nu.
”Du” är en söt liten sång om kärleken till hans dotter. En vacker bagatell. Jag tänker på The Beatles ”Here comes the sun”. Enkelheten, det skenbart enkla arrangemanget, den sockersöta melodin som aldrig någonsin blir reklamjinglig. En androgyn röst (hans egen?) mot en knastertorr analog synt. Inget mer. Det är enkelt, det är naket. Och för att stapla ännu en rockkritikerklyscha: jävlar vad det är ärligt. Detta är en sång man vill sjunga för någon man älskar.
Håkan Lidbo har blivit trubadur.
Eller så har jag bara missuppfattat allting. Jag borde kanske spela den baklänges. Kanske visar det sig att det är bruskonst egentligen.
Kalle Dixelius

Silverbullit – Late Nite Temptation
På hyllade albumet Arc Light häromåret hittade Silverbullit verkligen hem. Genom att göra hålen i sitt hårda sjuttiotalsrockfilter lite generösare silades influenser från såväl tidiga The Cure som tidiga Ride igenom tydligare och helheten blev något helt eget och paradoxalt nog modernt. Som om de bara fått lyssna på pophistoriens decennieskiften och lyckats få lika delar 1970, 1980 och 1990 att bli till 00-tal.
Ännu mer förtjusande är det då att de på ”Late Nite Temptation” håller sig kvar vid 1990 års shoegazer-tolvor och Charlatansgrooves men även upptäckt sex och dansgolv. Den fantastiska effektdränkta åttiotalsbasgången är intakt, men knarkiga acidknorrar och bleeps har lagts till och magiskt gotisk disco är resultatet när raderna “Down in the lobby, they got a new hobby” mässas om och om igen: Silverbullits hypnotiska groove dansgolvantastad av tonårskåta acidbarn och transformerad till en vackert smutsig discokula avfyrad rakt ut från någon av de ibland alltför traditionella och ölstinna rockklubbar där de tidigare tvingats husera. Förtjust och fascinerad börjar jag genast fantisera om vart den här smutsiga discokulan ska ta vägen.
Men oavsett om jag drömmer vidare om Silverbullit-körer i möte med trasig disco och dränkta i distortion eller om ett electroclash-skadat My Bloody Valentine med göteborgskt gotiska förtecken och sjuttiotalsorglar, så klär Silverbullit väldigt fint i sin nyfunna neongloria.
Per Hagman

Nikolai Dunger – ”The night he got up and left”
”The night he got up and left” berättar historien om en gift man som aldrig kunnat välja sitt liv, någon som tycks ha gått direkt från mammas famn till äktenskapet med en trygg men tråkig fru. Barnen kom, han snickrade på gården, födde upp jakthundar, körde traktor, jobbade i skogen. Det vuxna livet är blott en fortsättning på barndomens lekar. Hans egen far står bredbent bakom ryggen på honom.
Under en julmiddag bryter han plötsligt upp och vandrar rakt ut i natten. Barnen, frun och hela släkten ser honom gå. Fast de druckit ger de sig ut för att leta, snön ligger djup, det är tjugo grader kallt; bilderna är starka och tydliga. Framåt morgonen dyker han upp igen, bara för att säga att det är över.
Hela tematiken känns norrländsk, som hämtad från byarna bortom Piteå. Samtidigt är berättelsen så pass allmängiltig att den nog också tilltalar hans internationella publik; människan behöver göra aktiva val, annars blir hon en tickande bomb, en oberäknelig kraft.
Jag har alltid upplevt Dunger som lite fjär och svår att få grepp om. Jag har bara undantagsvis hittat det personliga ställningstagandet i hans musik. Hans röst är egen, hans harmonik likaså, men bortom det till synes originella har jag inte riktigt förstått vad han vill. Han kan sägas tillhöra en kategori artister som gör popmusik som är upphöjd till konst. Som lyssnare kan jag känna mig vilsen, det känns som om det framför allt är hans kreativitet jag ska beundra, inte det han i slutändan har att säga.
I ”The night he got up and left” finns en saklighet och ett fokus som får mig att undra om han inte själv som barn suttit vid det där julbordet och sett den där mannen resa sig upp och gå. Hursomhelst finns det hos Dunger en stark empati med honom, men också en vilja – inbillar jag mig – att dra slutsatser om klass och strukturer som håller människor fångna i sig själva. Det är det här jag väntat på hos Nicolai Dunger. Vår generations rädsla för att blanda konst och politik är tråkig men förståelig.
Musikaliskt är det en ganska enkel sång. Harmonierna är varma och öppna, refrängen har en klassisk fallande basgång med ett försiktigt piano som glittrar till på precis rätt ställen.
Sången är lite dämpad den här gången, men samtidigt så mycket mer dramatisk.
Po Tidholm

Isolation Years – Minstrel
Är det här Isolation Years? Är det här ”Sveriges förnämsta rockband” och ”alpin folkpsykedelia”?
Ja men nej. Jag trodde att Isolation Years var bara ännu ett gäng Vita minimän med den kringvandrande spelmannen som ideal och en ständigt gnagande längtan efter autenticiteten i bröstet, men jag hade visst fel.
I Isolation Years låt ”Minstrel” tar ett helt identitetsprojekt slut och en epok går i graven. Intelligent, nationell poesirock finns inte längre, emo-countryn är slut och bilen har pajat. Det här är Isolation Years när de gått in och stoppat näsan i Nars-rouge i färgen Orgasm och märker att de inte kan sluta. De har lämnat bygdegården i Åträsk ännu en gång och nu gillar de det.
Man kan tycka att de inte är ett så stort band, kanske inte ens ett riktigt rockband och att det här av de anledningarna inte är någon big deal – att detta inte hotar rockmyten – men det är inte sant. Det här är ett hot. Nu är Isolation Years inte bara lite androgyna, de har fullständigt tappat greppet om penis: de har ingen tyngd, ingen auktoritet. “Minstrel” är den trovärdiga vita manlighetsmusikens väsenskilda efterklang. Isolation Years ansikten är lena som sammet. Och när de är klara med låten finns det inte anledning att över huvud taget ens förhålla sig till stränginstrument längre.
Karolina Ramqvist

Sapporo ‘72 – Geometry
Precis som namnet antyder har Mobile Homes aldrig haft någon ambition att
befinna sig på samma plats särskilt länge. Få band strävar så konsekvent efter att förnya och fördjupa sig som den här elektroniska kvartetten, bildad i förortsbetongen i Sätra för 22 år sedan. Det hörs på deras album. Det blir väldigt tydligt när man studerar
deras val av producenter: Ena dagen Denniz Pop. Nästa Christian Falk. Ena plattan gubben från Kraftwerk. Nästa platta killen från Kent. Listan håller på att bli ganska lång.
Jag vet inte om det är en rädsla för att bli beskyllda för att inte komma med något ”nytt” eller om det är en rastlös önskan att beträda outforskade marker som ligger bakom bandets ständiga ansiktslyft. Jag vet inte om det spelar någon roll. Det är förmodligen lika bra drivkrafter båda två.
I sin iver att ta sin musik till nästa nivå har Hasse, Perre och bröderna Brun nu tagit Mobile Homes mest drastiska beslut. De har tryckt på kringla-shift-escape och tvingat fram en omstart. De har, åtminstone tillfälligt, lagt ner bandet och startat ett nytt. Den minst viktiga detaljen är namnet. De kallar sig numera Sapporo ’72, och har inget annat än en cd-r som sålts på några ströspelningar att leva upp till.
Betydligt angelägnare information: de låter vackert. I sin nya skepnad låter de sina kompositioner smälta ner i ett renande remixbad innan de åter materialiseras till ett pulserande neonbeat.
Det krävs själförtroende till att lämna ifrån sig sin musik på det sättet, ett självförtroende som hörs i musiken.
Men äpplet faller inte långt från trädet. Det nya arbetssättet har fått Sapporo ’72 att hitta tillbaka till – Mobile Homes. Brun & co har helt enkelt tagit två steg tillbaka och ett steg fram.
Det låter som om de återfått sin storögda fascination för de elektroniska ljud som satte dem på syntkartan när de singeldebuterade 1986. De upprepar till och med sig själva. De använder basgången från kultsingeln ”Feeling better” och lånar en pianoslinga från senaste ep:n, fast ljuden är utbytta och tempot mer smygande.
Ljuden är klara, mjuka, moderna och analoga. Melodierna rymmer samma melankoli som finns i ny nordisk folkmusik, som Röyksopp, BAO och Jori Hulkkonen. Samma spår av djup och distans. Musiken från källan har renats genom musikens eget electrosystem innan den
kolsyrats lätt av diverse producenter.
Det låter som om gräs börjat växa upp genom betongen.
Anders Nunstedt

Andreas Tilliander – No Schaffel
Andreas Tilliander har ägnat sig åt lite av varje på senare tid. Förutom att få Grammis för bästa Klubb/Dans för sin melodiöst poppiga och snubblande Schaffeltechno har han släppt hårt dubbig musik och spökambient under namnet Mokira. Han spelar live ofta och är en flitigt anlitad mastrare av andra artisters musik. Det är nästan så man börjar undra om han över huvud taget sover.
Förutom att hans produktivitet och mångsidighet sätter igång myrorna i huvudet får de också jobba på högvarv med hans titlar. Tilliander har länge agerat kryptiskt musikkryss och försett lyssnarna med små gåtor eller hänvisningar till vad han själv lyssnar på. My Bloody Valentine, Morrisey och Depeche Mode är några av de artister, vars låttitlar har bakats om och in i Tillianders egna. Det senaste året har Nitzer Ebb fått agera bollplank flera gånger, vilket har antytt att han lyssnat mycket på gammal hård EBM-synth. Många gånger har dessa referenser och hänvisningar varit ganska fristående och frånkopplade från musiken. Visst har man kunnat ana influenser även musikaliskt, men det har främst handlat om små kluriga lekar med låtnamn snarare än något annat. Men när han nu fortsätter ösa ur hårdsynthkällan gör han det inte bara med en anspelning på en klassisk EBM-låt som Front 242:s No Shuffle, utan passar även på att med titeln visa den musikaliska inriktningen. Bort från den Kompakt-doftande Schaffeltechnon och mot hårdare, kallare och mer monoton musik – No Schaffel helt enkelt.
Och den här gången hörs det verkligen att han hårdpluggat Front 242 och omsatt dessa influenser till något eget nutida, men som ändå ekar av referenser bakåt i tiden. Det låter som om Tilliander tagit den ösigaste upptempolåten från sitt album World Industries och kortslutit dem med åttiotalssynthljud, hårdare och rakare trummor som han kombinerat med en allvarligare monotoni. Tillianders musik har nog aldrig låtit så här ödslig, inte ens på Mokiraalbumen som dragit åt det kusliga hållet, men som ändå behållit ett stråk värme. Inte för att No Schaffel är en rakt igenom kuslig och gravallvarlig låt. Det hörs samtidigt att Tilliander gjort den med ett nostalgiskt leende på läpparna. Tyngden och svärtan kommer att få upp en del skinnrockar på dansgolvet. Samtidigt är det tillräckligt dansant och modernt för att den mer technoorienterade publiken också kommer att dansa sig svettiga.
Mats Almegård

Parker – In Your Face (From The Back Of My Mind)
Det känns fullständigt logiskt att Parkers ”In Your Face (From The Back Of My Mind)” så alldeles uppenbart lånat sin upptakt och sin massiva framåtrusch från The Ramones dundrande, Phil Spector-producerade ”Rock ’n’ Roll Radio”. Gruppens styrka har ju alltid varit att den på ett så avspänt och lyckligt skramlande, så med-glimten-i-ögat-pillemariskt, förenat ytligt sett så olika, men egentligen närbesläktade element ur rockhistorien. Här överträffar den älskvärda, i svenska sammanhang så aparta trion sig själv.
Det här drar en rak, knivskarp linje mellan The Ronettes ”Be My Baby”, Gary Glitters ”Rock And Roll – Part 2”, Alan Vegas ”Wipeout Beat” och The Ramones ”Blitzkrieg Bop”. Vassa, distade gitarrer möter de primitivt pulserande synthljuden från Suicides mest avskalade inspelningar, i en lycklig omfamning av glädjen i det tidiga sextiotalets girl group-produktioner. Inte illa. Inte illa, allDet här låter inte som något vi hört från Parker tidigare. Ändå skulle det här inte kunna komma från något annat band än just Parker.
Och inte blir det här sämre av att Eva Parker dessutom skrivit en text man omöjligt kan vika undan från. Sällsynt charmig, sedvanligt bitsk, som vanligt utan att blunda för de oemotståndliga absurditeterna i vår patetiska dokusåpevärld.
Tydligare än någonsin ger hon prov på sin förmåga att uttrycka kvinnlig sexualitet utan att den förvandlas till manlig runkfantasi. Med snett flinande humor, vass könspolitisk penna och samtidig, stor och total inlevelse i ämnets själva kärna ger hon oss en katalog över vad det är som värmer blodet i hennes ådror och sätter igång det stora dunkandet i de regioner där det här spelet tar sin början. Hjärnan, inte minst.
Och tro mig, en del fantasitriggare överraskar, åtminstone mig. Hennes önskan att få sova sked med Al Pacino ”like that Pfeiffer girl in Frankie And Johnny” tillhör en av de mer oskyldiga…
Lennart Persson

Sophie Rimheden – Decembersång
Tillbaka i sin hatälskade svenska vinter. De här månaderna av mörker, slask, Disney och glögg lämnar vår självutnämda nationalskald Rimheden ingen ro. Ständigt återkommer hon till dem. Det finns mängder av goda skäl att avsky julen – den före detta kristna högtiden som en gång för länge sedan firades till minne av Jesu födelse. Inte minst politiska. Men det är inte det ”Decembersång” handlar om. Här är julen snarare en symbol för allt som kunde ha varit.
Över nästan sex långsamma minuter – med Tom Waits allra trasigaste cykel till vaggvisemelodi och något som låter som ett övergivet dragspel i bakgrunden – gör Rimheden nedslag i sitt eget och sina allra närmastes liv. Det bara råkar lacka mot jul just när vi andra släpps in i handlingen. Som handlade det om Raymond Carver. Det känns som att kliva in i en tonsatt dagbok någon glömt att låsa, där varenda ord är nedskrivet med en penna så mjuk att ingen ska vakna i rummet bredvid.
Hon pratsjunger, nästan viskar, om vad julen en gång har betytt för henne och vad som gör det så svårt att släppa de där förbannade röda dagarna helt och hållet. Men också vad de betyder för De Andra – de som lyckades kväva sin glöd med en plastgran, en ny hörnsoffa och en regionsfri DVD-spelare.
”Decembersång” är julskivan för den – för oss – som står utanför fönstret, i snöslasket, som inte orkar med de hövliga snapsvisorna, de högrött packade släktingarna, en gång till. Hon skakar på huvudet, drar åt halsduken och drömmer vidare om ett dukat bord på en bakgård i Umbrien. Eller kanske en sista minuten-stol till Gran Canaria. I Rimhedens pianoballad till vintersaga finns ingen tomtebolycka i omslagspapper från Toys´R´Us: där är det bara kallt och ensamt. ”Everything´s like christmas day without you, it´s cold and there´s nothing to do”, som någon sjöng när jag var liten.
Andres Lokko

Click here to listen and buy.