When Sweden is struck by a national dissaster. Like the murder of Prime Minister Olof Palme, or when the ship Estonia went down and hundreds of Swedes drowned, the radio play very mellow and careful music. It’s also very old and traditional -- so New Music For National Grief presents new, electronic music composed for this purpose.
This record has the very difficult ambition of presenting new music that can be played in case of national grief or national dissaster. The music was first presented spring 2007 on the radio show ”Ström” on National Swedish Radio Program 2. Ström is a cutting edge radio show about electronica hosted by the internationally well-known producers Håkan LIdbo and Andreas Tilliander plus the music journalist Mats Almegård. On ”New Music For National Grief” the elite of Swedish electronica producers interpret the concept of grief and sorrow and create music for this purpose. On top of the ten tracks presented in the ten episodes of Ström, Lidbo and Tilliander also contribute with one unique track each, making it a total of twelve tracks.
What happens when hundreds of Swedes are swept away by a Tsunami? Or if someone in the Royal Family dies? Or if a Swedish minister is murdered? Society has a plan for what to do if the unthinkable happens.
Swedish National Radio has special restrictions concerning what should be said when big disasters occur, in cases of national grief or so called constitutional death. ”Ekot”, the news program, stops all transmissions and broadcasts simultaneously on all channels, music on all channels is broadcasted simultaneously. In every studio there is a book with instructions of what to say and a play list with the appropriate music to play, for example Wilhelm Petterson Berger, Evert Taub, Staffan Scheja and Björn J:son Lindh.
But how can anyone know what music to play on the radio at constitutional death or when Swedish tourists drown on the other side off the planet?
Every person probably has his or her own music for sorrow. But there must be something special that goes with the sorrow of a whole nation? What is unique with this music? The music that can help us with these things that we can’t put words on. The radio show Ström asked ten Swedish electronica artists to create new music for national grief and the result was presented in the show spring 2007. The songs are new and unique music that can be used as alternative music at constitutional death or some other major disaster. Or as music for private sorrows.
Tracklist:
01. In case of sorrow – Akamu
02. !Khwe Ddi !Kau -- Håkan Lidbo and Alex van Heerden
03. Not Alone -- Sara Berg
04. Go marching in – Dibaba
05. Self Portrait -- Krister Linder
06. Rivers or tears -- Jean-Luis Huhta
07. 7 4 her – Libra
08. Younger than ever – Unai
09. Ordlös -- Karin Ström
10. Super 76 (Radio Edit) – Mokira
11. Storm – Ludvig Elblaus
12. Sistatonen – Differnet
Artisterna om musiken / The artists about their music
Unai om sin låt ”Younger Than Ever”; Sorg är den mest oönskade av känslor. Kanske är det därför som mycket av så kallad sorgemusik egentligen är musik i avsaknad av känslor. Musik är när det är som bäst fullkomligt uppslukande, och den mest uppslukande musiken är ofta just sorgsen musik. För mig var det därför självklart att göra något som inte vek undan för sorgen i musiken, tvärtom försökte jag att bejaka den på det sätt jag vet bäst -- en formlig vägg av harmonier. Ett slags Unai-requiem -- Purcell och Beethoven till ett diskobeat
Karin Ström om sin låt ”Ordlös”: Jag tänkte mycket på tröst nÄr jag gjorde den. Och på att göra enbart små förändringar hela tiden, så att det mesta av musiken hela tiden var konstant, som en trygghet. Inga drastiska, påträngande, upprivande ljud, utan bara det varsamma, som närmar sig försiktigt eller befinner sig på avstånd.
Differnet om sin låt ”Sistatonen”: Vår låt är med en metod än en låt, vi spelar en enda ton på en mångd olika instrument, så låg ton som möjligt och v håller ut tonen så länge vi och instrumentet orkar. Musiken är en process, eller en instruktion som hjälper att få ut dom starka känslor som alla människor upplever vid kollektiv sorg.
Olle Cornéer (även känd som Dibaba) om sin låt ”Go Marching In”: Jag själv är inte troende men jag har alltid fascinerats av begravningsmusik från New Orleans. Men kanske inte själva musiken så mycket som idén. I mitt huvud handlar det om rå brassmusik som skriker ut sin smärta. Och det är raka motsatsen till den frid som präglar dagens sorgemusik. Det är också den känsla jag eftersträvat i den här musiken. Som om ett brassband från 1890-talets New Orleans fick tag på en technostudio.
Ludvig Elblaus om sin låt ”Storm”: Tanken är att musiken ska svara mot de överväldigande och söndertrasande känslor som djup sorg skapar. Sorg brukar ofta gestaltas musikaliskt med en mild, respektfull ledsamhet men jag ville inte gestalta vardaglig sorgsenhet utan blytung sorg kraftfull nog att lamslå 9 miljoner människor. Personligen föredrar jag att spela den mycket starkt.
Krister Linder om sin låt ”Självporträtt”: I min mening är sorg en smärtsam välsignelse som, om man har tur, kan smälta sig igenom ens skyddslager och pansar tills den blottlägger det sanna, sårbara och ömmande hjärtat och befriar kärleken däri. Även om man genom sorg kan finna gemenskap är processen ytterst personlig och jag upplever elementet ensamhet som ofrånkomlig. Från början är ljuden därför torra, torftiga, anspråkslösa och introverta. Men efter hand smyger jag långsamt upp effekterna och avslöjar den svindlande rymd i vilken dom små tröstlösa tingen befinner sig. Och i den vidsträckta ödsligheten blir deras litenhet svidande vacker. Plötsligt kan man skönja den bottenlösa avgrunden. Man blickar ned i den en stund och får svindel, men finner sig ändå i slutet ensam kvar på dess rand. Ensam med sin hjälplöshet, saknad och kärlek.
Håkan Lidbo och Alex Van Heerden om sin låt “!Khwe Ddi !Kau”: På engelska betyder titeln “the wind blows dust”, titeln är på !Xam, ett bushman-klick-språk som inte längre talas av någon, ett utdött språk med andra ord. Vi vill förena en känsla av det skandinaviska, lutheranska sörjandet -- som bygger på rädsla för döden och kanske en del självömkan -- med det sydafrikanska sörjandet och synen på döden. det som alex kommit i kontakt med hos bushman folket. dom vemodiga harmonierna förenas med en vinglig trumpetmelodi från cape-jazz taditionen som traditionellt är vinglig och låter “berusad”, ganska närbesläktad med kreolmusiken/zydecon i louisiana där ju begravningsmusiken är ganska energisk och utlevande jämfört med vår skandinaviska. Ljudvärden är både storslagen och långt ekande, som mistlurar i dimma som visar vägen genom tomheten -- samtidigt som den är mikroskopiskt knäppig och klickig för att antyda tystnaden som märks så tydligt när människor är i sorg, framförallt i kollektiv sorg då alla människor sänker tempot, talar tystare och tänker på samma sak. Musiken är ordlös eftersom sorgen, åtminstone för oss skandinaver, är svår att klä i ord. med sydafrikanska ögon är vi skandinaver påfallande o-spirituella och pratar sällan om andliga saker. men det finns ändå en ordlös sång i musiken, en mjuk och tröstande röst, som en tyst omfamning. Melodin är väldigt enkel och repeteras med små variationer genom hela låten -- som tankarna som finns i varje människa vid nationell sorg, tankar som samtidigt är ofattbara och oändligt stora, samtidigt som dom är enkla och självklara, vi vet redan att vi alla en dag kommer att dö. Här är en text översatt från det utdöda !xam språket och där vi också plockat låtens titel.
WHAT HAPPENS WHEN WE DIE
(told in August 1875 by Diä!kwain, who heard the story from his parents)
‘The wind does thus when we die,
our own wind blows;
for we, who are human beings,
we possess wind;
we make clouds when we die.
Therefore, the wind does thus when we die,
the wind makes dust,
because it intends to blow,
taking away our footprints,
with which we had walked about while we still
had nothing the matter with us;
and our footprints,
which the wind intends to blow away,
would otherwise lie plainly visible,
for the thing would seem as if we still lived.
Therefore, the wind intends to blows
taking away our footprints.’
From Bleek and Lloyd ‘Specimens of Bushman Folklore’ 1911. page 397
Video: