If you have any questions about this project, please contact hakan@hakanlidbo.com.

Here is a video that describes the game and the concept., Photo: Gordon Andersson, editing: Håkan Lidbo, players: Karin Johansson and Karin Johansson.

The components of Invisiball are:

1. A computer that controls the game with a 3-d model of the court.
2. The court surrounded by 4 speakers and a subwoofer for extra musical depth.
3. Two tweaked Wii-motes in the middle of the court, reading infrared light.
4. Two rackets sending infrared light.
5. A TV screen, for the audience, that visualize the path of the ball and the position of the rackets.

The court is set up in a dark room, minimum size 4m x 10 m. The instructions how to play InvisiBall is told by a voice from the speakers. This voice will also guide the players through out the game.

The racket send infrared light in all directions. Each racket have 20 built-in IR lights. The Wii-motes read the position of the racket. The rackets generate a tone depending on it’s position. The tones are quantized to a melodic scale and a tempo that is synchronized with background music. The racket becomes a simple musical instrument and a part of the composition.

The position of the ball generates a tone. The pitch of the tone represent the height of the ball’s path in every moment. The four speakers create the depth and width. The topic of InvisiBall is to match the pitch and position of the ball with the melody and position of the racket.

SynComposer in an ongoing collaboration between visual artist Dan Spegel and Håkan Lidbo. It’s a multi-player, creative game for public spaces like an airport, a media festival or maybe a City Information Centre. By playing the SynComposer game you also explore three ways of visualizing music. And at the same time you collectively create music and animated art. The topic of the game is to block the opponents musical elements. But by interfering the opponents musical and visual plans you open for new plans and strategies. So the strategy also becomes a creative method. The game consists of 3 stations with small touch pads and built in speakers. The players movements at the stations are merged together and represented on a big LED screen with big speakers where both players and spectators can follow the game.

This is what the game will look and sound like:

This is an example how the musical and visual elements will interact:

“Brevet” is a collaboration between Jörgen Pettersson, one of the most respected saxophone players in contemporary music, and Håkan Lidbo. The album is built around the recordings from one afternoon’s improvisations. The dynamic, acoustic recordings of Jörgen’s saxophones filtered, edited and manipulated through Håkan’s electronics.

Brevet_del_5:

Brevet_del_7:

Qs to Håkan:

Who are you and what’s your story?

My name is Håkan Lidbo and I’m a music producer, song-writer, radio- and TV producer, festival curator, smartphone app producer… and so forth…

How did you get to where you are right now?

I’ve released almost 300 records over 20 years and played live at most civilized places where people enjoy electronic music. I’ve also worked on a record label for some years and now I run a publishing company representing some of the finest experimental electronic artists in Sweden.

What is this record about?

It’s a musical dialogue. The sound possibilities of the saxophones inspire and feed the electronics and the other way. It’s also a conversation, a musical discussion, between me and Jörgen, about how we relate to music.

Please describe the recording process.

All sound material was recorded one afternoon in Studio 53, the home of Stockholm Saxophone Quartet. Then the material was edited and processe in Container Studios. When we play live, we repeat this process bu the opposite way. Sort of.

How do you perform this live?

I feed the sounds from Jörgen’s saxophones into my computer. I’ve created series of loop processors in Ableton live and build rhythm patterns from the sounds he create in the moment. Adn those rhythm inspire Jörgen to play new things.

What was the most difficult with this project?

No difficulties really. Except to reach out. To get people interested in an album that consist only of sounds from three saxophones, treated through a laptop computer. But even though the album is created from some sort of dogma, it’s very versatile and there are thousands of weird sounds to discover. All coming from these beautiful instruments.

What does the title ”Brevet” mean?

It means ”The Letter” which reffers to a letter I sent to Jörgen I think like 16 years ago. I saw him perform on some show on TV and I was deeply impressed. So I wrote him a letter and told him about the music I was doing then. And also a cassette with some examples, suggesting a collaboration of some sort. Off course Jörgen never replied. My demos probably sounded like shit. But then we met in 2010 somewhere in Stockholm and started talking. Jörgen remembered me and the letter. He still has it today, somewhere in one of many unmarked boxes at his attic. We decided we should try to collaborate somehow – and now we’re here. The first album is out and in a way it’s thanks to that letter.

Why should I buy this record?

Because I think it might be inspiring to hear our way of making music. You will definitely be amazed by Jörgens innovative way of treating his instruments. And you will hear chamber music at its best. At least that’s what I think.

Swiss synth-legends Yello have made a new and exciting website. The production, mix and design of the website is a collaboration between Håkan Ullberg (design), Philip Clevberger (programming) and Håkan Lidbo (music and management) . For the first time (almost) all material is collected in one place. Record covers, rare pictures and obscure recordings for the devoted fans. And the big hits and well-known videos for everyone.

The website also has a new interface where you navigate with dynamic cubes that bounce around with the laws of gravity. A website navigation that you can play with, build your own constructions and create yellofied music.

Yello.com

The people that make the radio show Ström on Swedish Radio is making a film for Swedish Television. It’s about Sweden’s electronic music history. From the 50’s until present day. The full story will be told, about the music, the artists, the record labels, the clubs, the politics – and most of all about Sweden. A country that has changed a lot over the past 60 years, just as Swede’s attitude against this music. Electronic music has been misunderstood, neglected and even accused of various problems in society. Nowadays this music is a big part of Sweden’s music export. The name of the film is “Ström Åt Folket” – “Power (or electricity) To The People”. The film will be premiered on Swedish Television K-Special in late spring 2012.

Check out the blog here.

Research: Håkan Lidbo, Mats Almegård, Andreas Tilliander, Hanna Kihlander
Producer: Patrik Hambraeus
Camera: Adam Nilsson
Editors: Johan Söderberg and Iacopo Patierno

HACK is an interactive, 3-dimensional, self-generating sound- and video sculpture. It being exhibited at the Färgfabriken Art Venue August 25-September 24, 2011.

HACK is a roaring and flickering mountain made of hundreds of old speakers, record players, cassette decks, amplifiers, turntables, VHS-recorders and TVs, all collected from recycle bins and junkyards. The sound from HACK is made of the artefacts coming from old hi-fi equipment; noise, static, hiss and rumble. The visuals are built from the flickering images you get from demagnetized VHS tapes and from TVs with bad reception.

HACK invites the audience to interact with the sculpture, to manipulate the sounds, scratch the vinyl, record on the cassettes, to start, stop and change audio and video loops. Or to bring their own electronic music instrument and jam with the sculpture.

The project is an exploration (and a  celebration) of the sounds that come with analogue audio and video, the undesirable sounds that has become the artefacts that we nowadays appreciate with old analogue recordings. The sonic bi-products created by the shortcomings of the machines.

HACK is created only by stuff that has been thrown away. The media players that produced sonic waste has become waste themselves. HACK is a sonic museum with what once used to be the altars of our homes, sent to the junkyard by new, small digital media players. By recycling these beautiful, old machines, we become aware of our consumption habits -- and maybe get an insight how we can change into a more sustainable lifestyle.

HACK is created, sculptured and composed by Håkan Lidbo, Andreas Tilliander and Joel Dittrich. It looks and sounds like this:

TV4 morning news:

Visit the h-a-c-k website here.
More about the project here.
More about Andreas Tilliander here.
More about Joel Dittrichhere.

Text by Love Lagerberg (only in Swedish):

Ett hack, glitch, knaster, brus, flimmer, datorskrik eller skavsår. Aldrig vågar vi erkänna att apparaterna omkring oss avspeglar våra egna fel och brister. Så fort en vanlig fungerande TV får det osmickrande smeknamnet Tjock-TV förpassas den till de levande begravdas kyrkogård, grovsoprummet.

Utställningen H-A-C-K handlar om att gräva upp de levande begravda och låta dem berätta sin egen historia. H-A-C-K låter avlagda Hi-Fi-anläggningar, TV-apparater, VHS-kassettspelare, Walkmans och Mini-Discs tillsammans sjunga maskinernas klagosång.

Ljudmakarna och musikerna Andreas Tilliander och Håkan Lidbo har tillsammans med videokonstnären Joel Dittrich byggt ett monumentallt audiovisuellt verk. Istället för att använda de upphittade gamla apparaterna som ett skelett för deras egna konstnärliga egons uttryck stegar de istället tillbaka och ger apparaterna själva förutsättningarna att få låta och synas i deras mest nakna och ärliga natur. Det som finns kvar är kommunikationen mellan ljusets och klangens restprodukter.

Enligt renhållningslagen är tekniktillverkarna ansvariga att ta hand om avfallet och de giftiga ämnen som apparaterna innehåller. Så är för det mesta inte fallet. Nu har H-A-C-K tagit ansvaret i form av en återvinning genom bearbetning. Strålkastarna riktas mot de missljud och skräp som finns i all teknik. Apparaternas självrefererande visar kanske mer än någonsin hur mänskliga maskinerna vi skapat är.

Produktionsprocessen är kanske lika central som resultatet i denna löst sammansatta tredimensionella skulptur. Ingenting är inramat, sladdarna är synliga och vissa delar är satta i viloläge. Fastän maskinberget inte nödvändigtvis är färdigt poserar det ändå stolt och ställer upprört frågan: ”Varför övergav du mig så hastigt?”

Håkan Lidbo gör mestadels musik. Men även radio, en elektronisk musik- och konstfestival, ”appar” och diverse projekt som blandar teknik, forskning, konst och musik. Dessutom släpper han en bok i vår.

Andreas Tilliander heter för det mesta Andreas Tilliander men ibland Mokira, Lowfour, Rechord eller något annat när han gör musik. I H-A-C-K har Andreas skapat ljudloopar och atmosfärer. Men även staplat TV-apparater och skrot till ett monster.

Joel Dittrich är videokonstnär och undervisar till vardags i motion design och audio-visual media på Berghs School of Communication, Forsbergs och Högskolan i Dalarna när han inte sprider VJ-kulturen över världen. I H-A-C-K har Joel gett ”myrornas krig” en renässans och betydelsefull roll.

H-A-C-K visas på Färgfabriken Stockholm från 25/8 till 16/10

Interviews (in Swedish only):

Vad heter du?
Håkan Lidbo.

Vad gör du?
Mest musik. Men även radio och en elektronisk musik- och konstfestival. Och så gör jag appar – och diverse projekt som blandar teknik, forskning, konst och musik. Dessutom släpper jag en bok i vår. Men just nu meckar jag med gammal hi-fi utrustning och försöker få ljud i gamla maskiner som folk slängt bort.

Vad är H-A-C-K?
Ett berg av gammalt skrot som genererar ljud och bild.

Vad är din roll i projektet?
Producent, kompositör och skulptör. Kanske man kan säga. Tillsammans med Joel Dittrich och Andreas Tilliander.

Varför använder ni gamla grejor? Låter inte nya grejor bättre?
Gamla grejor har en massa ljud- och bildartefakter som man får som bieffekt från den analoga tekniken. Brus, brum , flimmer, blink, knäppar och knaster. Dom ljud man hela tiden kämpade för att få bort.

Varför ska man ta sig till Färgfabriken för att kolla in H-A-C-K?
För att det blir en stor upplevelse att utforska denna vägg av ljud och bild, av restprodukter av ljud och bild. Sedan bör man ta sig till Färgfabriken för att det är ett fantastiskt ställe med en speciell stämning. Och bra fika.

Vad vill H-A-C-K säga? Finns det något budskap?
Verket vill berätta något om vår konsumtion. Hur dessa maskiner gick från att vara hemmets altare till oönskat skräp i soprum och containrar. Lite som ett konsumtionsmuseum. När man kollar in och lyssnar på vinylspelare och walkman som är kanske 25 år gamla och funderar på hur man kände för dessa maskiner när dom var nya. En Walkman var ju helt fantastisk då. Men om en nybliven Walkmanägare från 1984 fick se en iPod Touch från 2011 så skulle man knappt tro det var sant. Lika värdelösa kommer vår tids mediaspelare vara om 25 år. Kanske en anledning att göra utsällningen H-A-C-K-II hösten 2036?

H-A-C-K handlar ju mycket om ljuden som ingen ville ha, restprodukterna av en imperfekt teknik. Fast det vi gör är att vi tar bort all musik och fokuserar på bara dessa ljud. Vi tar bort all film och fokuserar bara på bild-defekterna. Eftersom H-A-C-K är en väldigt vacker ljud- och bildskulptur så måste ju slutsatsen vara att dessa oönskade artefakter är väldigt vackra. Att det kan vara det som inte är perfekt är det som skapar skönheten.

Men mest då är H-A-C-K bara en cool grej som man helt enkelt måste kolla in.

Vad är din relation till gamla grejor?
Jag gillar verkligen gamla grejor. Numera har jag en helt digital studio och har sålt min sista analoga synth och mitt sista analoga eko. Men jag saknar mina gamla maskiner. Nu får jag verkligen anstränga mig för att föra in det där sköna kaoset, dom där inspelningsdefekterna som ger en inspelning själ och djup. Ibland lägger jag helt enkelt på ett jämnt brus bakom hela låten för att den ska kännas mer på riktigt, lite varmare liksom. Men jag ångrar inte att jag sålde rubbet. Nu är det andra som har glädje och gör musik med mina gamla maskiner som mest samlade damm dom sista åren innan jag sålde. Och numera har jag hela mitt liv, hela min studio och all musik jag någonsin gjort, i en och samma laptop. Praktiskt men lite tråkigt. Kanske därför jag blivit extra romantisk i mitt förhållande till gammalt ljudskrot.

Lät gammal hi-fi bättre? Var tjock-TV, innan HD, bättre?
Det kan låta bra idag också men det är mycket svårare att hitta bra hi-fi grejor. Idag konsumeras den mesta musiken som mp3-filer genom minihögtalare eller små, ynkliga hörlurar. Eller direkt genom mobilens inbyggda 0.3-watts högtalare. Allting ska vara så kompakt och det verkar som om man glömt hur riktigt bra ljud låter. Och ljudnördarna har i stället börjat nörda sig med 3-D, HD, widescreen tv och surroundljud. En bra, gammaldags 70- eller 80-tals stereo låter fortfarande bättre än det mesta idag. Rejäla högtalarmembran och välbyggda förstärkare. Kopplar du en sjysst vinylspelare till det så låter det ljuvligt. Men, såklart, det är extremt praktiskt att ha allting samlat i telefonen.

Vilken var den första hi-fi, eller TV som du blev riktigt imponerad av?
Min kompis Uffes pappa hade en ganska sjysst stereo med Marantz förstärkare och Thorens vinylspelare. Och sedan bytte han ut högtalarna och köpte otroligt coola Carlsson högtalare som var triangelformade och skulle placeras i hörnen upp mot taket för maximal och bäst fördelad spridning i rummet. Dom blev jag otroligt imponerad av.

Annars har jag alltid samlat hi-fi grejor. Jakten på den perfekta stereon har gått via Weltron 2005 stereo, Weltron 2008 högtalare, JVC Videosphere TV till min Braun SK55 som jag har idag. D.v.s. några av dom vackraste designföremål som någonsin gjorts. I min studio har jag jättebra ljudkort, förstärkare och högtalare så hemmaljudet bryr jag mig inte så mycket om. Men jag vill gärna omge mig med vackra hi-fi grejor från den tid då man tyckte framtiden var som ljusast. När man uttryckte detta i  hi-fi design.

Annan konst i samma anda som imponerat på dig?
Hmmm… Engelsmannen Janek Schaefer är en slags vinylkonstnär som har en specialtillverkad vinylspelare med tre tonarmar. Sedan lägger han egenhändigt graverade 12”, en 10” och en 7” vinyl ovanpå varandra och scratchar fram någon slags knastrig ambientmusik. Väldigt fint. Han har dessutom kommit in i Guiness rekordbok som ”Record breaker”, dvs han har tagit sönder flest vinylskivor på en minut. En annan hjälte i gränslandet mellan konst och musik är Robert Henke som gjort grejor på Färgfabriken förut. Bl.a. Buddha Machine projektet under OSC09 festivalen.

Vad imponerar allra mest på dig?
All väl genomförd konst imponerar och inspirerar. Jag dras mer och mer och monumentala verk och idéer som inte så mycket uttrycker människans utsatthet eller konstnärens eget inre. Jag är nog mer intresserad av det som uttrycker människans storhet än människans svaghet. Konst som gränsar till vetenskap, arkitektur, landskapskonst eller internetkonst som antingen visualiserar stora mängder information eller använder sig av många människors samlade insats. Alla vi tre som jobbar med H-A-C-K jobbar ju också med Voltfestivalen. Och där försöker vi utveckla festivalen mot mer digital konst och visuella utrryck. Tillsammans med musiken så klart.

H-A-C-K återanvänder maskiner som ingen vill ha. Är du en slit-och-släng-person?
Ja, det är jag, fast jag önskar jag inte vore det. Fastän jag har ett ständigt gnagande dåligt samvete och försöker minska min konsumtion så producerar jag ett antal kilo sopor varje dag. Bara genom att vara svensk och leva som dom flesta svenskar gör så blir jag en riktig miljöbov.

Projektet ska tydligen vara interaktivt… Hur då?

Den som besöker H-A-C-K får gärna pilla på grejorna. Man får inte ta bort någonting, inte koppla ur eller förstöra. Men man får justera och lägga till. Stoppa in nya kassettband eller VHS band, stoppa och starta mediemaskinerna för att förflytta looparna och skapa nya relationer. Verket består ju av gammalt skrot så vi är inte så rädda om grejorna. Dessutom kommer dom från en tid då dom tillverkades för att hålla. Det är därför dom fortfarande funkar.

Om jag vill bidra med material till H-A-C-K, vad ska jag göra?
Kom med dina grejor (innan 25 aug) antingen till Färgfabriken, till min studio vid Karlaplan på Östermalm, till Joels studio vid Telefonplan eller Andreas studio i Årsta, Helst till Färgfabriken. Ring Emilia på +46736442397 eller emilia@fargfabriken.se och avtala tid. Då kan du bli en konstmecenat. Vi kommer tacka dig på h-a-c-k.se och i trycksaker kring utställningen. Vi tackar redan nu: Tack på förhand för att du kommer ge oss dina gamla stereogrejor så att H-A-C-K kan växa sig ännu större.

Vad heter du?
Ibland heter jag Andreas Tilliander, andra gånger Mokira, Lowfour, Rechord eller något annat.

Vad gör du?
Sätter ihop olika frekvenser och intryck till något som bitvis kan misstas för musik.

Vad är H-A-C-K?
En stor hög med kasserade apparater som vi gett nytt liv åt.

Vad är din roll i projektet?
Min roll är att göra det enda jag vet hur man gör här i livet; vettiga ljudmiljöer. Jag har gjort ljudloopar och atmosfärer. Visst, jag har även hjälpt till med att bära TV-apparater och staplat dem till ett monster, men mina tunna veganarmar duger bättre till annat.

Varför använder ni gamla grejor? Låter inte nya grejor bättre?
H-A-C-K handlar inte om att låta bra, H-A-C-K handlar om att låta annorlunda, och det gör vi.

Varför ska man ta sig till Färgfabriken för att kolla in H-A-C-K?
Jag tror att det vi skapat är hyfsat unikt och riktigt bra. En blandning mellan konst och musik där man själv kan få vara med och bestämma hur det låter.

Vad vill H-A-C-K säga? Finns det något budskap?
Det jag själv tänkte på när vi satte ihop alla delarna, var att det är skrämmande hur snabbt elektronik blir gammal. Vi har ju i princip inte lagt några pengar alls men ändå fått ihop ett berg av saker som faktiskt fungerar. Ännu mer ledsamt blir det när man tänker på datorer. Där är det ju ännu värre. De flesta jag känner skulle ogärna jobba med en dator som är 3-4 år gammal och detsamma gäller för mig. Datorer och mobiltelefoner blir ju omoderna, men egentligen inte obrukbara, på bara ett par år.

Vad är din relation till gamla grejor?
Jag är väldigt intresserad av gamla trummaskiner, syntar och effekter. Och så har jag en hyfsad relation till Håkan Lidbo.

Lät gammal hi-fi bättre? Var tjock-TV, innan HD, bättre?
Jag anser att vinyl låter bättre än CD och än idag släpper jag ständigt vinylskivor. CD är ett konstigt mellanformat som aldrig borde sett dagens ljus. När det kommer till TV har jag ingen koll. Det är många år sedan jag hade TV. Jag brukar kolla på t ex svtplay och liknande på min projektor eller laptop. Jag förmodar att jag missar mycket av bildkvaliteten då men det duger för mig.

Vilken var den första hi-fi, eller TV som du blev riktigt impad av?
Det var nog, paradoxalt nog med tanke på att jag vurmar för gammal utrustning, i slutet på nittiotalet när du plötsligt kunde göra avancerad musik endast med hjälp av en hem-PC. Det imponerade på mig enormt. Så pass mycket att jag sålde de flesta av mina gamla apparater och gick över till att bara använda en dator. Ett par tre år senare var jag dock tillbaka med de gamla maskinerna igen.

Annan konst i samma anda som imponerat på dig?
I början av 2000-talet hade Olle Huge, Martin Malm, Johan Skugge och jag ett liknande projekt som hette AV-Centralen. Vi spelade bla i New York, Montreal, Reykjavik och Helsingfors. Sättningen var massvis med monitorer, videomixers, övervakningskameror och ljudskapande elektronik. Och fyra unga hipsters som försökte styra upp något vettigt ur allt kaos.

Vad imponerar allra mest på dig? Alla konstnärliga uttryck.
Jag imponeras mycket av när det skapas något utifrån begränsningar. T ex hur Lee Perry producerade den bästa reggaemusiken och duben i sin begränsade studio, som egentligen inte innehöll så mycket mer än vad du kan få för en svensk månadslön. Detsamma gäller vad ungdomarna i Detroit satte ihop i slutet av åttiotalet. Musik gjord på maskiner som verkligen ingen ville ha och därför nästan gavs bort. Detroitkidsen byggde ny musik med de instrumenten och nuförtiden får du betala hur mycket som helst för samma utrustning, just för att dessa ungdomar förändrade den elektroniska musiken för alltid med sina skräpmaskiner.

Har du något annat, senare minne kring detta?
Nej.

H-A-C-K återanvänder maskiner som ingen vill ha. Är du en slit-och-släng-person?
Inte alls. När det kommer till utrustning jag jobbar med, använder jag mig väldigt mycket av äldre saker. Detsamma gäller t ex min garderob. Jag använder fortfarande jeans som jag köpte för tio år sedan. Desssutom återanvänder jag ljud och musikaliska ideer från andra ibland.

Projektet ska tydligen vara interaktivt… Hur då?
Se Håkans svar. Han brukar vara bättre på att beskriva saker än vad jag är.

Om jag vill bidra med material till H-A-C-K, vad ska jag göra?
Se svaret ovan. Håkan har koll på det där, oroa dig inte.

Vad heter du?
Joel Dittrich.

Vad gör du?
Jag jobbar audiovisuellt, vilket innebär att jag gör konst med lika betoning på rörlig bild och ljud – samtidigt, oftast live. Det blir därför något för happenings med fokus på smal elektronisk musik och konst, inte sällan låter det som techno och ser svart-vitt ut. Tar också uppdrag i relaterade uttryck som videografi, postproduktion samt mer klassisk VJ-ing. Utöver det undervisar jag på Forsbergs och Berghs samt på det nya kandidatprogrammet Audiovisuell Produktion på Högskolan Dalarna. Är också med och curerar Voltfestivalen, är en av de drivande bakom Swedish VJ Union, m.m. Lyckligtvis pågår inte alla projekt samtidigt.

Vad är H-A-C-K?
En audiovisuell installation, en skulptur av refuserade stereo och TV-apparater.

Vad är din roll i projektet?
Mitt fokus i H-A-C-K ligger på TV/video, att skulptera och komponera video och ordna med synken mellan audio och video. Jag har också gjort h-a-c-k.se där installationen kan ses och höras i realtid.

Varför använder ni gamla grejor? Låter inte nya grejor bättre?
Gammal utrustning har egenskaper som nyare saknar. T. ex. kan platta TV-apparater inte användas på det sätt vi gör i detta verk. Lustigt nog verkar bild må bättre och bättre med utvecklingen, medan ljud länge fått stryka på foten, åtminstone hos slutanvändaren. I övrigt är utrustningen i H-A-C-K är nästan helt gratis och det låter väl bra?

Varför ska man ta sig till Färgfabriken för att kolla in H-A-C-K?
Ett smutsigare alternativ till Tekniska Museet?

Vad vill H-A-C-K säga? Finns det något budskap?
H-A-C-K avslöjar sanningen om hemmets altare, den infantila informationsålderns tillkortakommande? 99% noise. The Media Is The Massage. Mediering i stället för Real Life. Vad har Du för relation till din TV? Din radio? …Din dator?

Vi vill också uppmärksamma det enorma sopberget vår livsstil skapar. Plast, metaller och kemikalier som bryts ner extremt sakta i naturen, ligger i enorma högar i tredje världen dit väst exporterar avfall. För att det är ett enkelt och kostnadseffektivt sätt att bli av med det. Där blandas gifterna med grundvattnet… Vems ansvar är det? Det är också så att många av dessa apparater är fullt fungerande. Eller går att laga med hjälp av en kunnig person med lödkolv. Ändå hamnar de i grovsoprummet eftersom t. ex. en ”tjock-TV” skymmer sikten i en öppen planlösning?

Vidare vill vi visa på det vackra i den elektroniska apparturens störningar, oljud, missfärgningar, brus, stötar, pulser, energiflöden snarare än informationsflöden.

Vad är din relation till gamla grejor?
Jag har alltid varit den enda i familjen som förstått sig på teknik och hur man kan använda den. Har genom åren introducerat familjen för allt från fjärrkontroll till CD-brännare (56Kb modem och Napster under det glada 90-talet!). Och så har jag en hyfsad relation till Andreas Tilliander.

Lät gammal hi-fi bättre? Var tjock-TV, innan HD, bättre?
Den analoga typen av artefakter, alltså grynighet, oskärpa, brus, förvrängningar, svaj, osv. är lättare för våra sinnen att acceptera. Störningarna är liksom mer organiska och finkorninga än i dagens digitala format för ljud och bild. Tänk själv när din digitala TV-mottagare strular, då blir det stora pixlar över skärmen och ljudet hackar eller försvinner… Samtidigt har de nyare TV-apparaterna fler pixlar/ljuspunkter än de gamla och därför är dem, när allt fungerar, skarpare. Samtidigt innehåller dagens Mp3-format mycket mindre information än en vinylskiva. Det blir ett hårdare ljud. Vi tycks lära oss acceptera normen som råder för tillfället.

Dagens kameror tycks också för många vara allt för anticeptiskt digitala och det finns därför idag en uppsjö av appar till smartphones, som imiterar gamla kamerors artefakter så som plastobjektiv, dubbelexponeringar och felaktig färgåtergivning.

Vilken var den första hi-fi, eller TV som du blev riktigt imponerad av?
En kompis pappa hade CD-växlare för fem skivor, med fjärrkontroll. Den gillade jag. För väldigt länge sedan fick jag ärva en Atari ST av min kusin. Var tämligen oimponerad, så den åkte snart i soporna. (!)

Annan konst i samma anda som imponerat på dig?
Det vore nära till hands att nämna Nam June Paik som har fått rollen att i de flesta sammanhang vara pionjär (nu gjorde jag det också), men faktum är att Andy Warhol skaffade Sony Portapack något halvår före NJP och började experimentera med video, så småningom tillsammans med Velvet Underground (1967). Mary Ellen Bute har gjort intressanta verk med oscilloskop. Len Lye, Thomas Wilfred, Jordan Belson är värda att kolla upp. För den som vill kolla vidare på samtida aktörer rekommenderar jag Alva Noto, Byetone, The Light Surgeons, AntiVJ. Skaffa boktriologin See This Sound!

En otroligt cool grej förr tyckte jag också var locked grooves, dvs. vinylskivor med spår som innehåller loopar utan början och slut, en sluten cirkel. Dessa kunde användas för att skapa eller remixa låtar live, framförallt inom techno. Idag har jag mjukvaran Ableton Live för det ändamålet…

Vad imponerar allra mest på dig?
Väl gestaltad intermedia. Alltså föreställningar av rörlig grafik, video, ljud/musik, scenografi, skulptur, ljus, m.m. som hänger samman i enhetlig installation, allra helst tydligt synkroniserad.

Har du något annat, senare minne kring detta?
Nej.

H-A-C-K återanvänder maskiner som ingen vill ha. Är du en slit-och-släng-person?
Jag skaffar exakt de saker jag behöver och har väldigt svårt för dålig kvalitet. Det är ett problem att dagens apparater är gjorda för att gå sönder ganska fort. Jag håller min studio relativt bärbar då jag reser mycket och i perioder bosätter mig i utlandet. Buddhisterna säger att en människa kan äga högst sju ting – sedan börjar tingen äga människan.

Projektet ska tydligen vara interaktivt… Hur då?
Dels har vi bjudit in folk att lämna ifrån sig sina gamla apparater till H-A-C-K. Och dels uppmanas besökarna att själva vrida på rattar, trycka på knappar, osv. Var god vidrör verket! Kanske någon kommer dit med ett eget band och spelar det?

Om jag vill bidra med material till H-A-C-K, vad ska jag göra?
Kontakta Andreas, Håkan eller mig. Eller Färgfabriken.

This is from the party 2011:

This is what it sounded like in 2010:

The Bird Who Fell To Earth’s set 2010:

Interview with the artists about playing electronica on the streets in 2010:

LM393

Hur är du som liveartist? Expressiv knapptryckare eller introvert reglagefinjusterare?
- Skulle nog säga att jag är en introvert expressiv reglagefinjusterare!
Vad kommer du spela med för utrustning?
- Det blir mest analoga prylar som går på batteri.
Vilken är din absolut viktigaste pryl?
- En gammal Roland TB-303.
Vilken är den största utmaningen inför att bli gatumusikant?
- Att ha så lite saker som möjligt, som gör så mycket ljud som möjligt.
Kommer du på något sätt uppmana till donationer? Vad kommer du i avsaknad av gitarrcase i så fall samla upp pengarna i?
- En gammal laptopväska kanske…
Tror du att elektronika har någon framtid som gatumusik?
- Jag tror nog att i framtiden så kommer det stå folk på västerlånggatan med en laptop och en liten förstärkare.

THE BIRD WHO FELL TO EARTH

Expressiv knapptryckare eller introvert reglagefinjusterare?
– Jag tror att det krävs lite av varje, men jag gillar att ha lite kontakt med publiken när jag spelar och inte stå böjd och stirra på rattarna som en techno-makaron hela tiden.
Vad kommer du spela med för utrustning?
– Jag kommer ta med mig min 808, som är världens bästa trummaskin, någon synth och ett delay. Det gäller ju att slimma utrustningen på gatan.
Din absolut viktigaste pryl? – Min trummaskin, den är som en funky pansarvagn, med den kan det inte bli fel.
Vilken är den största utmaningen inför att bli gatumusikant?
– Ja det är väl det där med att slimma sin utrustning. Jag gillar i och för sig att jobba med begränsningar, så det passar nog mig ganska bra egentligen. En annan utmaning är ju att fånga in publiken som kanske är på väg någon helt annanstans. Mitt mål är att förbipasserande helt plötsligt ska hamna mitt i en fest som de aldrig vill gå ifrån.
Kommer du på något sätt uppmana till donationer? Vad kommer du i avsaknad av gitarrcase i så fall samla upp pengarna i?
– Det hade jag inte direkt tänkt, men nu när du säger det så. Jag  kanske borde skaffa mig några dansande hatters som kan gå runt med sina mössor och samla in pengar?
Tror du att elektronika har någon framtid som gatumusik?
– Ja varför inte, det gäller bara att hitta en bra plats att stå på där man kan ställa upp sina grejer ordentligt. Sen är det bara att köra!

SLOPPY SCIENCE

Expressiv knapptryckare eller introvert reglagefinjusterare?
- Det här är första gången jag spelar live som Sloppy Science, och trots att musikstilarna för mina olika alias skiljer sig kraftigt åt, kommer uppträdandet förmodligen vara snarlikt ett toymoelstrr-gig; loopade slingor som modifieras mer eller mindre konstant, medelst rattvridningar och knapptryckningar. Jag kommer högst sannolikt böja mina knän i takt till musiken också.
Vad kommer du spela med för utrustning?
- Just nu ser det ut som att jag kommer spela med ett gäng Roland-burkar; TR 606, TB 303, MC 202. Eventuellt tar jag med mig en Elektron Machinedrum UW också.
Din absolut viktigaste pryl?
- Viktigaste prylen i studion är Machinedrum UW, eftersom den styr det mesta. Viktigast live är TB 303. Den definierar ju i princip hela Acid-genren.
Vilken är den största utmaningen inför att bli gatumusikant?
- Vad som är den största utmaningen har jag inget direkt svar på, men det ska bli spännande att se om folk stannar för att höra hur låten utvecklar sig, eller om de bara stannar till, konstaterar att det låter likadant hela tiden och går igen.
Kommer du på något sätt uppmana till donationer? Vad kommer du i avsaknad av gitarrcase i så fall samla upp pengarna i?
- Har inte bestämt om jag ska uppmana till donationer, men om jag gör det blir det sannolikt den silvriga lilla Roland-väskan som får agera sparbössa.
Tror du att elektronika har någon framtid som gatumusik?
- Jag har svårt att se elektronikmusik som någon hit i gatumusiksbranchen, då det krävs någon form av ljudrigg, vilket brukar vara lite knöligt att släpa runt på i tunnelbanan.

KYMATICA

Hur är du som liveartist? Expressiv knapptryckare eller introvert reglagefinjusterare?
- Jag är helt klart en introvert finjusterare.
Vad kommer du spela med för utrustning?
- Denna gång blir det bara en dator och en hemmabyggd controller.
Vilken är din absolut viktigaste pryl?
- Öronen.
Vilket är den största utmaningen inför att bli gatumusikant?
-Det svåraste blir nog att spela för en så ofokuserad publik, att fånga intresset hos människor som egentligen bara tänkte gå förbi.
Kommer du på något sätt uppmana till donationer? Vad kommer du i avsaknad av gitarrcase i så fall samla upp pengarna i?
-Det har jag inte tänkt på, det får väl bli laptop-fodralet eller en ryggsäck i så fall…
Tror du att elektronika har någon framtid som gatumusik?
- Det tror jag, men problemet är att det ofta behövs mer utrustning och att det inte alltid blir lika visuellt tilltalande som en akustisk musiker. Men jag hoppas på att vi får se fler elektroniska gatumusiker  framöver…

At Voltfestivalen june 16, 2011, Uppsala’s well-known Chamber Choir performed two influential songs from the history of electronic music. Björk’s “All Is Full Of Love” and New Order’s “Blue Monday”. This project is the third of a triptyke where the composer and arranger Mårten Josjö arranges electronica for ensembles from the World of classic music. First Uppsala’s Woodwind Orchestra Omnibus in 2009, then The Volt Guitar Trio. To complete this series of unexpected interpretations, the biggest ensemble so far, the Chamber Choir, was asked to give their voices to Mårten Josjö’s arrangement and the open-minded audience of Voltfestivalen.The choir was conducted by Erik Hellerstedt and the project was initiated by Håkan Lidbo for Voltfestivalen.

Here is a video by Gunnar Fernlund:

Here is another project with Uppsala Chamber Choir initally intended for the Voltfestivalen. The artists Olle Cornéer and Martin Lübcke changed the choir into a remote control New Flesh network. This is the artists description of the project.

With the 20th century came the fear that machines would overthrow and rule the human race. Workers were forced into mechanical factories to the soundtrack of The Man-Machine and failed political revolutions.

Fast forward until today and the fear has turned into a soothing harmonious feeling of being part of something bigger. Boundaries between man and machine are gone. We live and function together, as part of different overlaying networks, in symbiosis. Be it social networks for pleasure, violent terror networks for a higher religious cause, or Amazons Mechanical Turk -- together with cheap cloud storage -- for making business more effective.

But who is in control? Man or machine? Or none of them?

New Flesh Network is a musical performance, playing the soundtrack of our contemporary lives.

A traditional choir is connected to a network which is controlled by the artists in real-time. Every person -- or group -- in the choir functions as a node, performing the instructions without the knowledge of each other. In that way every person execute a simple task, but the artists can still create a complex result.

Man and machine working together as an effective organism. And just like other contemporary networks -- be it terror networks or Amazon’s Mechanical Turk -- New Flesh Network makes it possible to create results that couldn’t be created without its nodes and connections.

In this case: music.

With New Flesh Network a traditional choir can perform phasing arpeggios, micro tuned clusters and advanced machine-like rhythm patterns. All in real-time and completely improvised by the artists that are in control.

At the end of the 20th century man suppressed their musical machines in order to create even more advanced music, be it with the help of circuit-bending or max/msp-programming. That era is now dead. The boundaries between man and machine are gone.

Long live The New Flesh!

Get ready for music that has never been heard before.

And never will be heard again.

Watch and listen:

These are the rules:

Get on the dance pads

Dance on the filled squares

You create the animations and the music

Empty squares make no animations

Recharge all your squares anytime on the +

If you have the last remaining square, you can dance on it and give it to your buddies

If two or three buddies dance on the same squares, the animation becomes colored

A longer synchronized sequence makes even more color

When all is colored, when the music really swings, you are the winning team

3-step at Voltfestivalen june 11 2011:

3-Step @ Voltfestivalen 2011 from Dan Spegel on Vimeo.

The dance pads.

3 screens.

The animations look and sound like this:

Layered animations.

There are still places in our noisy society where silence plays a central role. In the quiet environments of libraries, churches and museums fine sounds appear, sounds that we usually wouldn’t notice. But how does silence sound, and what would it look like if we could see it? We have chosen to register and observe these hidden sounds from different quiet places and present them in our visual interpretation.

The sounds that can be found at these silent places is recorded, the frequencies are analyzed and quantized  into the tonality of  a musical scale. These frequencies are translated from the audible spectrum of sound to the visual spectrum of colors. The result is a graphic interpretations of silence.

Visible Silence is a project by Livia Petré and Johan Bergman.

In order to explore if not only visual patterns is hidden in the sounds of silence, but also music, Håkan Lidbo was given the sound from an empty auditorium – and re-shaped that into music. Rather strange music, but nevertheless music. The first section of the music is the recording from the  silent environment, then it changes into a tonal translation, followed by a musical translation,  or interpretation, where each tone has been given a certain sound. This music explores the hidden rhythmic patterns that can be found in seemingly silence environments.

Here is the music.

Here is a pdf with the different steps of the visualization.

Visible Silence was presented as an exam project as Bergh School Of Communication and then at Voltfestivalen 2011.

Here is a piece of music made by Håkan Lidbo, based on the visualisations of silence made by Livia Petre and Johan Bergman.