Oljud Stockholm / Stockholm Noise was an exhibition at the Museum Of Music in Stockholm as a part of the Stockholm Culture Festival 2009, August 16-23. Håkan Lidbo and the ethnologist Elin Franzén asked five artist to make remixes of the most sounds that people in Stockholm find most annoying; The Underground, a kitchen at McDonald’s, a kindergarden at a small back yard, a noise café and a road in Old Town with passing heavy traffic. People in Stockolm was interviewed about these sounds and if their attitude to the sound changed after they heard it remixed into music. Oljud Stockholm / Stockholm Noise wanted to investigate how we can change our attitude to noise in the city and make it less stressful. By listening with your musical ears instead of your critical ears, you might not only be much less irritated by the noises of the city, you might also discover a new quality and a new dimension of our city. The artisits that made noise into music were Mokira (Andreas Tilliander), Noisebud (Sol Andersson and Johannes Ahlberg), Sophie Rimheden, Håkan Lidbo and Yourhighness (Johannes Wikström).
The Stockholm Noise website: www.oljudsthlm.se

Get the music for free!

Videos:

With subtitles:

1. Mokira -- Heavy Traffic/Munkbroleden                                                                 2. Noisebud -- McDonalds

3. Sophie Rimheden -- Café                                                                                     4. Håkan Lidbo -- Kindergarden/Dagis

5. Yourhighness -- Subway/Tunnelbanan

Oljud Stockholm handlar om oljuden i staden och hur vi förhåller oss till dessa. Men vilka ljud är oljud

kan man undra. Är bullret från trafiken oljud? Kanske ibland och för vissa, men inte alltid och för alla. Hur ljuden upplevs är högst individuellt. Det som är fult i någons öron kan vara vackert i någon annans. Kanske är det just de ljud vi kallar oljud som kännetecknar staden – vad vore Stockholm utan dem? Trafikbullret som alltid finns där, nära och på håll. Dagisbarnens högljudda lek som ekar mellan innergårdens väggar. Tunnelbanegnisslet som skär i öronen. Ljuden som vi måste leva med i staden. Vi kan se dem som inkräktare och plågor i vår vardag, eller som en del i stadens identitet. Stockholm har sitt buller.

Hur låter då Stockholm i jämförelse med andra städer? Är Stockholm en plats att besöka för ljudens skull, så som vi reser till New York eller Istanbul för att uppleva myllret, pulsen, platsens egen identitet? Kan Stockholm locka med sin ljudbild?

Ljuden påverkar vardagen på många plan. Den som har råd kan få slippa dem, köpa sig tystnad. Köra en ljudisolerad bil till och från jobbet eller avskärma sig från bullret på ett spa. Andra trängs på tunnelbanan och har motorvägen som granne. På så sätt är ljud en social fråga om möjligheten att bestämma över sin livsmiljö. Tystnad kan vara en lyxvara. Samtidigt tycks vi välja att stå ut med bullret för att få bo i en stor stad. Och några kan inte vara utan ljuden. Tystnaden blir obekväm, till och med skrämmande.

Genom att låta ett fem stockholmsbaserade electronicaartister göra musik av var sitt oljud vill vi se om lyssnarens inställning till ljuden förändras. Lyssna till exempel på Mokiras tolkning av trafikbullret i Gamla Stan. Nästa gång du väntar på grön gubbe medan bilar, bussar och lastbilar dundrar förbi är det kanske rytmerna du hör i stället för oljud. Gör du det är musiken ett lyckat försök till musikalisk brusreducering. Oljuden har laddats med något positivt.

Arbetsprocessen, från insamlingen av ljud till framförandet av den färdiga musiken, dokumenteras i fem korta videodokumentärer som visas på Musikmuseet i samband med Kulturfestivalen 11-16 augusti 2009.

Oljud Stockholm är den första delen i ett projekt som kan gå vidare och ta sig an andra städers ljud och oljud. Hur gnisslar spårvagnarna i Göteborg? Vilka ljud klagar man på i Tokyo? Oljud finns var som helst.

Aftonbladet Web-TV:

Music for Alien Civilisations asks the question: can music express all of the magnificence that is humanity? Our collected knowledge, our history and our dreams. We want to use music to present an image to life forms in other solar systems of who we earthlings are, while at the same time express our interest in making contact.

We know nothing of beings in other worlds, if they even exist, or how we should communicate with them. Music, we assume, is something universal that can be understood by everyone. Just as with fundamental mathematics. Whether all music in the universe is built upon the intervals and harmonic sequences that is the basis for our music, we will never know. But we can guess. And we can, as did many great composers through the centuries, search for the greatness in music that expresses how fantastic we humans are. If that is even what we want to express.

Ten of Sweden’s best artists within electronica were given the assignment of creating music for alien civilisations. During the spring of 2008, one contribution was presented per broadcast of the radio program Ström on P2. Two participating members of Ström, Håkan Lidbo and Andreas Tilliander, have created their own pieces that only exist on this CD. Unique music that really is not meant for human ears -- but for beings in unknown worlds.

On June 4th, 2008, the music on this album was broadcasted from the space station Esrange in Kiruna, in cooperation with the Swedish Space Corporation. Radio waves were sent toward the star Epsilon Indi A, which is located eleven light years away from Earth. If someone exists who has measuring instruments sufficient to separate our signal from the radio waves sent by the sun, and if someone actually listens in our direction then we hope to receive an answer sometime around 2030.

Video:
Håkan Lidbo -- Earth

About the artists and the music

Intro is a synthetic voice that reads aloud the coded message that Sol Anderson has added to her music. The human race, our origins in the universe and our will to make contact is presented.

Sol Anderson has built her piece of music with a collage of rhythms, because she believes that they are more universal than melodies and harmonies. Rhythms are bound together by human sound. No words, but rather the sound of a human when she loses control: laughter, tears and lust. Sol has even added a quick code using the binary number system, in which a note represents a zero, and another represents a one. www.myspace.com/sowlproductions

Ghostfriend is Krister Linder who has create music around a speech given by the Indian chief Oren Lyons. A speech, written in collaboration Hans Hassle, that Lyons gave in 2000 at a peace conference where the majority of Earth’s indigenous peoples were represented. It was a speech supported by all these peoples.  An appeal for reason in these times when human civilisation is threatened by impending climate changes, conflicts and injustice. Krister, on this recording representing Plantagon (an organisation of indigenous peoples) feels that this is the most important and worthwhile message that he can sent out into space. Maybe as a memory of humanity and that which soon will be our demise. www.ghostfriend.com, www.kristerlinder.com

Mokira is Andreas Tilliander’s alias when he makes minimalistic and ambient music. In this piece, it’s the first time his two musical identities ”cooperate”. This music is simply an example of how music from Earth can sound. If it is only us, the humans on Earth who create music, and no one else, and a space alien should look up the word ”music” in a galactic encyclopedia, then this is how it would sound. This piece of music ends with a simple 12-note scale, which is the most common to make music with, at least during the present age in the Western world. The scale also shows an extraterrestrial listener roughly within which frequences human hearing functions. www.repeatle.com

Håkan Lidbo has created a condensed musical description of the history of the Earth and humankind. Music can be understood by all people on Earth, iregardless of culture, and it can never be misunderstood. Therefore, music is most appropriate to send out to space as a presentation of humans. The middle section of the piece, which illustrates how our civilisation has been built, is an inferno of music from all genres, on all artistic levels and from every corner of the Earth. It is also an expression for humankind’s essential need to express itself musically, artistically and emotionally. www.hakanlidbo.com

Smyglyssna, otherwise known as Henrik Johansson, chose between making music with water sounds or piano sounds. Simply because he thinks it is beautiful. Henrik thinks that representing all people in one piece of music is an impossible task. He has therefore chosen to use his own taste and feeling as a starting point. He hopes that other civilisations will perceive the piece as sounding as beautiful and peaceful as human ears are find it.  henrik.johansson@gmail.com

18000018018018401 and Hab is Karin Holmgren and Hans Carlsson who work with the media project, The Konference. They work for sustainable consumption and an increased understanding of the consequences of globalisation and climate change. They want to present a broken Earth, unjust and male-dominated, and not a beautified image of our planet as a deomocratic, hi-tech utopia. They are counting on a just and intelligent civilisation being able to decipher the spoken language in their music and understanding it as a cry för help. www.thekonference.com

Johannes Wikström calls himself Yourhighness when he makes music. He has tried to collect all of human history, culture and knowledge in the music. At the same time, he has been inspired by space and tried to catch the sound of the expansion and development of the universe. He sings the choral pieces himself and wants to express a lament or cry for help from our civilisation. www.myspace.com/theyourhighness

Johan Fotmeijer fantisizes about the possibility that advanced civilisations on other planets have already sent signals to us on Earth. A sort of thought transmission with knowledge as an attachment, or a seed creating thoughts and ideas. Maybe it was such a signal that once inspired humans to take the step to build civilisations; and maybe music is proof of that, a product of this implanted idea. Otherwise, why is music such a fundamental part of humanity? Johan thinks that we should send music to alien civilisations as a sign that we humans have now reached this insight. Now it is time to respond. www.innertrax.com

Olof Dreijer has connected cords directly into the mechanics of the computer and recorded the sound of circuit boards and hard drives at work. He wants to send a sonic postcard from Earth describing our life right now: masses of computers exchanging information and money, while the humans are excluded from all this information. www.theknife.net

Mathtiiaas Rosén’s piece is a sort of map over a civilisation’s development. He ponders whether civilisations in the universe are like Christmas tree lights that blink without lighting up simultaneously. According to Mathtiiaas, the number of civilisations in the universe is a constant, just as with quantum energy. He is completely uninterested in space travel and interstellar communication. When he makes music, he often searches for bugs in the machines, and provokes faults in the electronics in order to find the ”machines’ free will”.www.myspace.com/dhudmdvjidkf

Henrik Rylander has taken his inspiration from an image of a man and a woman who followed along on Pioneer 10 and 11, which were the first space shuttles that left our solar system. Henrik has transformed the image into sound using a software program, and then built his composition from that sound. But he has manipulated the image. The humans are green with blue hair and make a Vulcan greeting as in Star Trek. Henrik wants to trick the recipients of the message, because he thinks that one of humankind’s most obvious qualities is that we are dishonest and distort information. www.henrikrylander.com

Tobias Von Hofsten, who calles himself One, normally makes techno and electro, but this time has only used drums that he has built according to the Sami shamanic tradition. This music is a drum journey in which the listener is guided into a trance that connects with the subconscious, and the spirits and animal guides that can provide assistance. He does not see his piece of music as a greeting from humankind, but from the planet Earth, which according to Tobias is a living being that we humans are all a part of.  www.vonhofsten.com

Ström is a radio show on National Swedish radio that presents the most innovative and interesting electronic music that can be found. The show also presents a musical project every year. The first season 2006, Ström asked Swedish electronica producers to remix the sounds of Swedish domestic birds. The project was an homage to the ornithologist, the bird geek, with many similarities with the electronic music geek. But the project was also a celebration of the classic radio ”Veckans Pausfågel/The Bird Of The Week-intermission” that was closed down after more than 40 years on the radio. In 2007 Ström presented new music for national grief. A suggestion of specially made music to be played on the radio and on TV if Sweden is struck by a national disaster. Like the murder of Prime Minister Olof Palme or when the ship Estonia went down with almost 900 passangers aboard, most of them Swedes. In 2008 Ström asked Swedish artists and producers to make music to be sent out in space. And the 12 unique tracks that were not primarily meant for human ears, but for the ones in solar systems far away, was sent out from Esrange, the space station in the very north of Sweden. The project was a collaboration with the Swedish Space Corporation and Swedish Radio.

Tracklist:

Fever Ray – Here Before (Vashti Bunyan)
Roos -- Polly (Nirvana)
Andreas Tilliander – Dub that she wants/All That She Wants (Ace Of Base)
Familjen -- Mine Øyne De Ska Se (Lis Sørensen)
Little Jinder – Femme Fatale (Velvet Underground)
Cilihili & DaBook – Orinoco Flow (Enya)
Ebb – Trash (Suede)
Trig – Ice Ice Baby (Vanilla Ice)
Lisa Nordström – LIke To Get To Know You Well (Howard Jones)
Håkan Lidbo – Born In The USA (Bruce Springsteen)
Alf Tumble – Klubbland (Håkan Hellström)
Vaerelsen  -- Diska!/Washing Up (Tomas Andersson)
Den Finska Nikotintanten – 122 Hours Of Fear (The Screamers)
Roll The Dice – Motorcycle Emptiness (Manic Street Preachers)

Click here to listen and buy

Video:

Andreas Tilliander – Dub that she wants (Ace Of Base)                      Håkan Lidbo – Born In The USA (Bruce Springsteen)

Fever Ray (Karin Dreijer, Van Rivers, Subliminal Kid) had a problem with Vashti Bunyans folk-pop song ”Here Before”. They thought it was arranged in a predictable way, with traditional instruments sounding quite natural, like they always do in folk music.. Natural can be quite provoking. After making a cover of this song they found out that it’s very beautiful. And the symmetric build-up with one verse for each one of Vashti’s children, is actually very Fever Ray-like. www.feverray.com

Roos (Christina Roos) had a poster of Nirvana in her room when she grew up. With the lyrics from ”Polly” written all over the poster. She red those self-destructive lyrics thousands of times. When she later started writing songs on her own, the lyrics from Polly was there, deep inside of her. By making a cover of the song she learned more about why she writes songs the way she does. And she could remember, and feel sympathy for the person she was as a teenager. www.myspace.com/roosgbg

Andreas Tilliander did a cover of one of the biggest Swedish music exports ever. This song is almost as well-known as IKEA and meatballs -- and Andreas has always hated it. He did a psyched-out dub remix in traditional Lee Scratch Perry style and found out that any song can be interesting if produced in a suitable way. And he realized that his hate for this song helped him to focus on what he really wanted to do; experimental and electronic music. www.repeatle.com

Familjen (Johan Karlsson) did a cover of a Danish song that was a big in the late 80s. It was very much a mainstream hit and not very cool at all. When Johan grew up it was very uncool to like Lis Sørensen. After he had finished his cover version, he realized that his version of ”Mine Øyne De Ska Se” sounded like most Familjen tracks. Bouncy beats, fuzzy synths and very strong melodies -- and maybe not so cool at all. http://www.detsnurrariminskalle.com/

Litte Jinder (Josefin Jinder) is the daughter of Sweden’s most well-known folk music artist. But she doesn’t play any musical instrument, except synthesizer and her laptop. When she listens to music she is flickering through mp3s and give each song about 3 seconds before she decides to keep it -- or to throw it away. One of the songs she threw away was by one of the most infuental and respected artists in pop; Velevet Undergound -- and the song ”Femme Fatal”. When she did the cover she learned that it can be good to listen more carefully. www.myspace.com/littlejinder

Cilihili and DaBook (Cecilia Nordlund and Patrik Book) made a cover of a song that many people hate, but also many hold as their all time favourite. The lyrics is total nonsense and the production is annoyingly simple, with way too much reverb on everything. When they made Enya’s ”Orinoco Flow” into their own song, they found out that the lyrics worked well as cut-up electro disco and when adding the lyrical twist  ”Sail the pain away” the cover of their most hated song turned into a really good track. www.cilihili.com, www.myspace.com/dabookcopenhagen

Ebb (Engelbrekt Berg) didn’t like the loud and rock-ish attitude of Brett Anderson and Suede’s ”Trash”. He had had a bit too much of the 90s indie kind of music after playing in bands that never really made it. When he decided to go solo, to write his own songs, the songs became much more careful and dynamic. More electronica than indie. Then, when. he did a cover of this 90s indie icon, he found a beautiful song, the way it was originally ment to sound. According to Ebb www.ebbmusic.com

Trig (Marco Manieri and Simon Brunndahl) always improvise when they make music. Partly because their instruments, two Roland System 100 modular synths, are very difficult to handle. And there is no way to store a sound. They decided to make a cover of the silliest song they could come up with: ”Ice Ice Baby” by Vanilla Ice, one of the least credible rappers in the World.. Who still claims to be credible, though he had made numerous sell-out songs. By covering the song that made hip-hop white and commercial, Trig could better understand why they want to stick to their vintage equipment that safely keeps them from being commercial. www.myspace.com/trigsweden

Lisa Nordström is one half of the electronica duo Midaircondo and when they make music they always improvise with acoustic instrument and electronics. Lisa did a cover of a song that was big hit on the radio when she was young and suffered from a broken heart. The song was like a olfactory memory and she felt uncomfortable every time she heard it. When she recorded this song, but only the parts of the lyrics that she could remember, she came back to this period of time. And she could better understand herself and who she is today. www.myspace.com/nordstromlisa

Håkan Lidbo did a cover of a song that, when it was released, everyone was supposed to love. Everyone adored Bruce Springsteen’s working class image and story-telling lyrics. Except Håkan. He thinks ”Born In The USA” is the most un-funky song ever written. His version turned out fragmented, playful and funky. He remembered who he was when ”Born In The USA” was released and understood that this song helped him making the most important choice of his life; to be a musician. But musically as far away as possible from Bruce Springsteen. www.hakanlidbo.com

Alf Tumble hates indie pop and people that sing out of tune. When Håkan Hellström’s ”Klubbland” was a summer hit, it was on the radio all the time. And Alf had to leave the room. Alf is always well-dressed and his music is always stylished and clean, not like ”Klubbland”. He is also annoyed that Håkan Hellström has been given the epithet Samba King of Sweden because he uses those rhythms in his music. Alf is a collector of Latin Music and is almost a living ecyclopaedia of Samba. He knows how it’s supposed to sound. Not like Håkan Hellström. When he did a cover of a song and an artist he disliked, he could better understand his obsession with order. And he actually came to like Håkan Hellström. www.myspace.com/alftumble

Vaerelsen (Tomas Andersson and Jaqcues C) is a new project where Tomas and Jaqcues improvise for hours, looking for the oddest and ugliest sounds and the most crippled beats. Tomas Anderson had a huge club hit called ”Washing Up” and it made him into an established international DJ. But after that success he has failed to make a follow-up. He makes music totally on intuition and when his record label wanted another ”Washing Up” he got creatively stuck. His new project Vaerelsen chose to make a cover of Tomas own song and they did and lovingly massacre. They killed Tomas demon, his stigmated song, and now he can move on with his music. www.myspace.com/vaerelsen

Den Finska Nikotintanten (Robert Jonson, Marcus Törncrantz, Johan Skugge, guest vocals by Nix Vahlberg) made a cover of a song that Robert had been trying to get hold of for more than 25 years. A song that was never released, it was only played live. When they finally found a recording of”122 hours of fear” by The Screamers, it was a great song but it had the most terrible sound of all pop instruments; the Farfisa organ. Robert hates the Farfisa. Even thought they made a cover of this cult-song and thereby put it on a record for the first time, he still hates the sound of the Farfisa. www.myspace.com/denfinskanikotintanten

Roll The Dice (Peder Mannerfelt and Malcolm Pardon) made an interpretation of ”Motorcycle Emptiness” by Manic Street Preachers. Originally a straight up rock song from 1992. Malcolm played in a band that was touring with MSP some years before Riche James Edwards of MSP killed himself. They made this cover  version and realized the impact the 90s had on their music today. And why they nowadays want to make their music minimal, melancholic, emotional – and electronic. http://www.myspace.com/rollthedicesthlm

Remember Edgar Allen Poe’s The Raven? Throughout time, poets, painters and composers have used nature’s influences to create great art. But what about the electronica scene? Isn’t it captured in its own little space bubble, dreaming of the future, of the advances in technology and SF-related topics? In short: Don’t producers of electronica dream of electric birds?

If asked, most of the producers involved in this compilation album would clearly state that the Swedish forest does not influence their work. Yet, they would reflect upon this remixing experience as having been a hell of lot of fun. How much can a natural birdcall be remixed before it loses its meaning completely? Can it ever lose its meaning? Is it actually still a raven if, not Poe’s version of it, but the cold, focused minimal techno version by Anders Ilar; a Scarlet Rosefinch in the hands of experimental electronicatrio Midaircondo; Hans Appelqvist´s cuckoo anxiously alone on the African desert, accompanied by the year’s funkiest little piano tune; Sophie Rimheden´s highly digitalized nightingale just aching to go to the coolest club in town, and by that taking a part of the deep woods with it? The answers are unimportant; placing songbirds in the hands of some of the finest producers in Sweden creates mind-blowing results.

This album is much more than simply a compilation of cool digital birdcalls. It is also a memorial to by-gone days. For 42 years (yes indeed!) Swedish National Radio, P2 hosted a show dedicated to the birds in our northern country. Along with explanations by ornithologists, radio listeners also heard the call of each bird. The show “Månadens Pausfågel” (The Pausebird of the Month) was shut down. As a celebration of this cool show, another radio show, Ström (Current started on the 18th of January 2006) wanted to commemorate the silenced “pause birds” in some way. Although the show is not linked to a natural theme, but to the wonderful world of electronic music, the idea of combining birds and electronica was born.

The weekly remix of birdcalls was indeed a new (and precious) thing for Swedish radio listeners. A number of ten producers were asked to participate. They all turned up with inventive and bold versions of the natural sounds. Whether keeping it mostly analogue (as saralunden´s mockingbird) or giving the bird a real treatment of zeros and ones, as Ola Bergman did for his Tengmalms Owl, the results are stunning.

The remixes included on the album feature not only the ten that were broadcasted on Ström, but also bonus tracks from two of the giants in Swedish electronica: Håkan Lidbo and Andreas Tilliander, the latter under his moniker Mokira. The Golden Oriole and the Curlew have never sounded more beautiful and odd. That’s a promise.

Apart from being producers and bird remixers, Andreas Tilliander and Håkan Lidbo together with journalist Mats Almegård produce the mind-blowing radio show Ström.

Tracklisting:

01 svarthättan/svarthättan behöver ingen tatuering -- PST 03:53
02 gök -- hans appelqvist 04:06
03 näktergal -- sophie rimheden 04:00
04 pärluggla -- ola bergman 03:36
05 rosenfink/for scarlet -- midaircondo 03:27
06 korp -- anders ilar 03:42
07 nötväcka -- tape 03:29
08 härmsångare/slightfeeling -- saralunden 04:44
09 sångsvan -- son of clay 03:59
10 rödvingetrast -- folie 04:30
11 storspov -- andreas tilliander 04.00
12 sommargylling -- håkan lidbo 04.00

Pausfågeln on Swedish TV:

The historical context behind Data 80, one of the first self-aware neurological networks, is quite intriguing.  Details are muddled and everyone involved has their own opinions, but most rumors revolve around a certain large, and thus unnamable, car-manufacturing plant not far from Osaka, Japan, specializing in the development of stereo parts and cup holders.  The year was 1979. Everyone at the plant was excited about the 8-track cartridge.  Three teams of computer programmers were working to create a car radio cartridge that could hold the Data 80 program and attune itself to its owners tastes, searching out popular music accordingly.  The programmers hoped the Data 80 would seek out information and teach itself.  But this was not meant to be.  The cartridge proved too costly and awkward-looking and, after ten years of close scrutiny and numerous tests, it was determined that the Data 80 had the mental capacity of a mosquito.

However, after spending the better part of the next decade shelved deep in the Osaka plant annals, a series of events led to the rediscovery of the Data 80.  No one knows quite what happened down in that basement on the night of October 12, 1991, but most versions of the story include the same curious intern, the same security guard, and a debauched opium experiment. Without delving into the more fortuitous details, well suffice it to say that the Data 80 was found the next morning hooked up to the internet and, to everyones surprise, the program was actually working as it was envisioned to a decade prior.  Technological advancements made it easy to shift from the cartridge to a CD-ROM, and the Data 80 was well on its way to becoming to the wunderkind it is revered as today.

But no one was prepared to contend with the Data 80s peculiar cultural preferences.  Rather than collect and assimilate the internets offerings on such matters as fluctuating stock prices and other such corporate information, as modern programmers hoped the technology would do, the Data 80 instead opted for short passages from Coleridge and developed, of all things, a liking for Samuel Beckett.  Also, programmers found they could have rudimentary conversations with the program, but that its moodiness and sensitivity made it cantankerous. It was decided that the Data 80 was immature, and that one day, through its continuous collection and assimilation, it would develop past this melodramatic phase.  In 1995, Data 80 wrote its first poem.

All involved agree that the Data 80 came into its own with the advent of MP3s and Napster.  As if drawn by its original two-decade old purpose, the program collected and analyzed all music available, comparing musical structures, production tricks, and melodies.  It had a penchant for the popular, the melodious.  Soon after, the Data 80 composed its first pop song.  By 2002, Data 80 informed its programmers that it had a demo ready.  Everyone in the industry duly ignored it as a tasteless gimmick.  But the staff at Force Tracks was interested; they had done away with taste and standards a long time ago.  Through Force Tracks, the Data 80 was introduced to Håkan Lidbo.

From there this dynamic-organic-synthetic duo has produced a series of albums on various labels like Force Tracks (Germany), Jetset (Japan) and UMI (Japan).

Videos:

Don’t Believe Me (video by Anders Weberg)                                                          No More Lies (video by StereoTennis)

Baby I Can Forgive (video by David Wätte and Dan Svan)

This record has the very difficult ambition of presenting new music that can be played in case of national grief or national dissaster. The music was first presented spring 2007 on the radio show ”Ström” on National Swedish Radio Program 2. Ström is a cutting edge radio show about electronica hosted by the internationally well-known producers Håkan LIdbo and Andreas Tilliander plus the music journalist Mats Almegård. On ”New Music For National Grief” the elite of Swedish electronica producers interpret the concept of grief and sorrow and create music for this purpose. On top of the ten tracks presented in the ten episodes of Ström, Lidbo and Tilliander also contribute with one unique track each, making it a total of twelve tracks.

What happens when hundreds of Swedes are swept away by a Tsunami? Or if someone in the Royal Family dies? Or if a Swedish minister is murdered? Society has a plan for what to do if the unthinkable happens.

Swedish National Radio has special restrictions concerning what should be said when big disasters occur, in cases of national grief or so called constitutional death. ”Ekot”, the news program, stops all transmissions and broadcasts simultaneously on all channels, music on all channels is broadcasted simultaneously. In every studio there is a book with instructions of what to say and a play list with the appropriate music to play, for example Wilhelm Petterson Berger, Evert Taub, Staffan Scheja and Björn J:son Lindh.

But how can anyone know what music to play on the radio at constitutional death or when Swedish tourists drown on the other side off the planet?

Every person probably has his or her own music for sorrow. But there must be something special that goes with the sorrow of a whole nation? What is unique with this music? The music that can help us with these things that we can’t put words on. The radio show Ström asked ten Swedish electronica artists to create new music for national grief and the result was presented in the show spring 2007. The songs are new and unique music that can be used as alternative music at constitutional death or some other major disaster. Or as music for private sorrows.

Tracklist:

01. In case of sorrow – Akamu
02. !Khwe Ddi !Kau -- Håkan Lidbo and Alex van Heerden
03. Not Alone -- Sara Berg
04. Go marching in – Dibaba
05. Self Portrait -- Krister Linder
06. Rivers or tears -- Jean-Luis Huhta
07. 7 4 her – Libra
08. Younger than ever – Unai
09. Ordlös -- Karin Ström
10. Super 76 (Radio Edit) – Mokira
11. Storm – Ludvig Elblaus
12. Sistatonen – Differnet

Artisterna om musiken / The artists about their music

Unai om sin låt ”Younger Than Ever”; Sorg är den mest oönskade av känslor. Kanske är det därför som mycket av så kallad sorgemusik egentligen är musik i avsaknad av känslor. Musik är när det är som bäst fullkomligt uppslukande, och den mest uppslukande musiken är ofta just sorgsen musik. För mig var det därför självklart att göra något som inte vek undan för sorgen i musiken, tvärtom försökte jag att bejaka den på det sätt jag vet bäst -- en formlig vägg av harmonier. Ett slags Unai-requiem -- Purcell och Beethoven till ett diskobeat

Karin Ström om sin låt ”Ordlös”: Jag tänkte mycket på tröst nÄr jag gjorde den. Och på att göra enbart små förändringar hela tiden, så att det mesta av musiken hela tiden var konstant, som en trygghet.  Inga drastiska, påträngande, upprivande ljud, utan bara det varsamma, som närmar sig försiktigt eller befinner sig på avstånd.

Differnet om sin låt ”Sistatonen”: Vår låt är med en metod än en låt, vi spelar en enda ton på en mångd olika instrument, så låg ton som möjligt och v håller ut tonen så länge vi och instrumentet orkar. Musiken är en process, eller en instruktion som hjälper att få ut dom starka känslor som alla människor upplever vid kollektiv sorg.

Olle Cornéer (även känd som Dibaba) om sin låt ”Go Marching In”: Jag själv är inte troende men jag har alltid fascinerats av begravningsmusik från New Orleans. Men kanske inte själva musiken så mycket som idén. I mitt huvud handlar det om rå brassmusik som skriker ut sin smärta. Och det är raka motsatsen till den frid som präglar dagens sorgemusik. Det är också den känsla jag eftersträvat i den här musiken. Som om ett brassband från 1890-talets New Orleans fick tag på en technostudio.

Ludvig Elblaus om sin låt ”Storm”: Tanken är att musiken ska svara mot de överväldigande och söndertrasande känslor som djup sorg skapar. Sorg brukar ofta gestaltas musikaliskt med en mild, respektfull ledsamhet men jag ville inte gestalta vardaglig sorgsenhet utan blytung sorg kraftfull nog att lamslå 9 miljoner människor. Personligen föredrar jag att spela den mycket starkt.

Krister Linder om sin låt ”Självporträtt”: I min mening är sorg en smärtsam välsignelse som, om man har tur, kan smälta sig igenom ens skyddslager och pansar 
tills den blottlägger det sanna, sårbara och ömmande hjärtat och befriar kärleken däri. 
Även om man genom sorg kan finna gemenskap är processen ytterst personlig
och jag upplever elementet ensamhet som ofrånkomlig. 
Från början är ljuden därför torra, torftiga, anspråkslösa och introverta. 
Men efter hand smyger jag långsamt upp effekterna och avslöjar den svindlande rymd i vilken dom små tröstlösa tingen befinner sig. 
Och i den vidsträckta ödsligheten blir deras litenhet svidande vacker. 
Plötsligt kan man skönja den bottenlösa avgrunden. Man blickar ned i den en stund och får svindel, men finner sig ändå i slutet ensam kvar på dess rand.
Ensam med sin hjälplöshet, saknad och kärlek.

Håkan Lidbo och Alex Van Heerden om sin låt “!Khwe Ddi !Kau”:  På engelska betyder titeln “the wind blows dust”, titeln är på !Xam, ett bushman-klick-språk som inte längre talas av någon, ett utdött språk med andra ord. Vi vill förena en känsla av det skandinaviska, lutheranska sörjandet -- som bygger på rädsla för döden och kanske en del självömkan -- med det sydafrikanska sörjandet och synen på döden. det som alex kommit i kontakt med hos bushman folket. dom vemodiga harmonierna förenas med en vinglig trumpetmelodi från cape-jazz taditionen som traditionellt är vinglig och låter “berusad”, ganska närbesläktad med kreolmusiken/zydecon i louisiana där ju begravningsmusiken är ganska energisk och utlevande jämfört med vår skandinaviska. Ljudvärden är både storslagen och långt ekande, som mistlurar i dimma som visar vägen genom tomheten -- samtidigt som den är mikroskopiskt knäppig och klickig för att antyda tystnaden som märks så tydligt när människor är i sorg, framförallt i kollektiv sorg då alla människor sänker tempot, talar tystare och tänker på samma sak. Musiken är ordlös eftersom sorgen, åtminstone för oss skandinaver, är svår att klä i ord. med sydafrikanska ögon är vi skandinaver påfallande o-spirituella och pratar sällan om andliga saker. men det finns ändå en ordlös sång i musiken, en mjuk och tröstande röst, som en tyst omfamning. Melodin är väldigt enkel och repeteras med små variationer genom hela låten -- som tankarna som finns i varje människa vid nationell sorg, tankar som samtidigt är ofattbara och oändligt stora, samtidigt som dom är enkla och självklara, vi vet redan att vi alla en dag kommer att dö. Här är en text översatt från det utdöda !xam språket och där vi också plockat låtens titel.

WHAT HAPPENS WHEN WE DIE

(told in August 1875 by Diä!kwain, who heard the story from his parents)

‘The wind does thus when we die,
our own wind blows;
for we, who are human beings,
we possess wind;
we make clouds when we die.
Therefore, the wind does thus when we die,
the wind makes dust,
because it intends to blow,
taking away our footprints,
with which we had walked about while we still
had nothing the matter with us;
and our footprints,
which the wind intends to blow away,
would otherwise lie plainly visible,
for the thing would seem as if we still lived.
Therefore, the wind intends to blows
taking away our footprints.’

From Bleek and Lloyd ‘Specimens of Bushman Folklore’ 1911. page 397

Video:

Also watch Krister Linder’s music for National Grief is also used as soundtrack to a film by Johan Renck called Själv Porträtt

What happens when some of Sweden’s most respected electronica-artists are forced to work according to the strict temporal forms that has characterized industrial work for decades?

The answer to this question can be found on the compilation Skiftet.

It all started with eight electronica artists gathering in Container studios in Stockholm to create music. During an eight-hour shift they improvised together with their laptops and various instruments. The clock was ticking inexorably and the musical labour was only interrupted for lunch and coffee breaks. The eight hours of improvised electronica were recorded on tape, and at the end of the day each of the artists received one hour of music that they mixed and edited to one of the eight tracks on the CD. The compilation includes tracks by artists like Håkan Lidbo, Andreas Tilliander, Tomas Andersson, Jean-Louis Huhta etc. Besides being a creative experiment, this is also a Swedish electronica all stars compilation. But this isn’t all you get. The CD also includes a 16 minute musical documentary by Anders Weberg based on interviews and occurences during the working shift.

One of the aims with this project has been to combine music with science by letting electronica meet ethnological culture research. By starting this project the initiators Håkan Lidbo (one of Sweden´s most respected producers of electronic music) and Robert Willim  (PhD in European Ethnology at Lund University) wanted to examine ideas about work, creativity and the ways that innovativity can be related to routinization. Another aim was to explore new ways to create electronic music. The musical result ranges from dance oriented tracks to more introspective soundscapes.

Tracklist

1.        09.00-10.00 johan skugge
2.        10.00-11.00 jean-louis huhta

11.00-11.15 coffee break

3.        11.15-12.15 dibaba
4.        12.15-13.15 håkan lidbo

13.15-14.15 lunch

5.        14.15-15.15 hundarna från söder
6.        15.15-16.15 folie

16.15-16.30 coffee break

7.        16.30-17.30 tomas andersson
8.        17.30-18.30 andreas tilliander

The 16 minute musical documentary on the CD was made by Anders Weberg at recycled image studios.

Skiftet – strukturerad improvisation i electronica

Improvisation och electronica

I sin essä Jazz är spontan musik skriver Ulf Linde om jazzmusikern som ”griper efter ett knippe toner och spottar ut dem en efter en”.1 I musikdiskursen ses ofta jazz som improvisationsmusiken par excellence. Visst finns det även rock som improviseras fram, ofta i gränslandet mot jazzen. Man kan ta den svenske saxofonisten Mats Gustafssons samarbeten med New York-bandet Sonic Youth som exempel, men det finns självklart fler. Inom den elektroniska musiken ses dock spontanitet och improvisation som ett udda arbetssätt. Naturligtvis finns det många exempel på konserter som byggs kring improvisationsprincipen, men i det stora hela är det snarare undantag från regeln. I andra fall kan det ligga i lyssnarens betraktande att knappast tro på improvisationen som en avgörande faktor för skapandet av elektronisk musik. Kraftwerk lär ha jammat fram Trans Europa Express, vilket många skribenter och lyssnare ifrågasatt eftersom musiken låter så utarbetad och minimalistiskt exakt. Men frågan är vad man då lägger i improvisationsmusiken som begrepp? Bara för att det låter exakt och vältajmat kan det inte vara fråga om improvisation? Prata med vilken stor jazzmusiker som helst och svaret lär nog bli att man övar upp sin exakthet och känsla för nyanser och tempi i musiken.

I och med laptopens intåg på musikscenen blev det enklare att skapa musik på egen hand. Varje artist har i och med laptopen och dess mjukvara möjligheten att komponera och mixa hela album i en egen transportabel studio. Följaktligen  har denna tekniska innovation ytterligare bidragit till synen på elektronisk musik som en musikform som skapas av en ensam individ. Isolerad från omvärlden, möjligtvis också iförd ett par hörlurar som ytterligare avgränsande faktor. Men samtidigt uppkopplad mot nätet och miljoner andra musiker. En paradoxalsituation: ett musikskapande i ensamhet och samtidigt möjligheter till samarbeten med andra musiker på andra sidan jorden, eller i nästa kvarter. Nu erbjuder tekniken förvisso möjligheter, men också hinder. Uppkopplingen som kärvar, nedladdning som tar tid. Ännu har vi inte sett de stora improvisationskonserterna i realtid på nätet, även om det börjar hända saker på den fronten också. Future Sound of London var tidigt ute med sin skiva ISDN och Art´s Birthday Party som sändes av radio samtidigt i sex olika länder var en manifestation på detta spår.2 Det finns ett stort utbyte av tankar och idéer i form av filer, ljudskisser och färdiga spår som ska remixas som utbyts via nätet av de artister som skapar elektronisk musik. Men det är desto ovanligare att de träffas fysiskt, kopplar in datorer, sequencers och synthar och improviserar tillsammans.

Åtta timmars arbetsdag

Men just det, elektronikmusiker som samlas och kopplar in sina instrument för att improvisera fram musik, var vad som hände den 11 januari 2005. I Håkan Lidbos studio på Östermalm i Stockholm ägnades en hel dag åt att skapa improviserad elektronisk musik – och samtidigt sätta fokus på kulturarbetets villkor, musikens villkor och ifrågasätta våra föreställningar kring arbete: uppgifter, lön, miljö, värderingar och moral. Ett projekt och en frågeställning som växt fram i diskussioner mellan Håkan Lidbo och etnologen Robert Willim.

Idén var att genomföra en åtta timmars arbetsdag, komplett med fikaraster och lunch. Därigenom kunde de deltagande jämföra med sina egna arbetsdagar: för en musiker och artist oftast helt annorlunda än intensivt arbete mellan 8.30 och

18.00 med en timmes lunch och två kafferaster på vardera 15 minuter. Snarare handlar det om spelningar sent på kvällen, eller studioarbete från 11 på förmiddagen till långt efter midnatt. Samtidigt som artisterna arbetade i studion intervjuades de en och en av Robert Willim och mig själv. Intervjuer där de fick ge sin syn på sin musik och sin arbetssituation. De medverkande artisterna hade i stor utsträckning samma arbetssätt: inte så tidiga morgnar, men desto längre arbetstid på kvällar och nätter. En del av dem livnär sig helt på musiken, andra har ”vanliga” jobb för att kunna överleva – musiken skapar de helt enkelt på sin ”fritid”. Ett arbetsskift med musik

När jag anländer till studion tio minuter före utsatt tid är Håkan Lidbo, Robert Willim och Johan Skugge på plats. Jag hälsar på dem och Skugge frågar om jag också har barn. Efter mitt nekande svar berättar han att han frågat eftersom jag orkat komma i tid. En efter en anländer sedan morgontrötta musiker: Olle ”Dibaba” Cornéer, Tomas Andersson, Stefan ”Folie” Thor, Jean-Louis Huhta, Andreas Tilliander och Aksel Friberg och Tor Löwkrantz som representerar trion Hundarna från Söder (Daniel Savio kunde inte delta).

Efter en viss morgontrött förvirring rullas DAT-bandspelaren som ska spela in dagens musik igång och försiktigt fylls rum-met av elektronisk musik. Hela dagen snurrar banden. På jämna klockslag byts de ut och etiketteras noggrant med klockslag. Efterarbetet kommer för artisterna att bestå av att klippa ihop en låt av hela den timmes improvisationsmusik som finns på bandet. Tanken är också att arbeta i skift, där några av artisterna skapar musik, medan de andra får ta paus. Det arbetssättet fungerar bra på morgonen. Inne i studion bubblar ljuden i högtalarna, men det är fortfarande väldigt försiktigt, lågmält och lite trevande. Som om artisterna inte riktigt vant sig vid situationen. De allra flesta skapar normalt musik helt isolerat från andra. Stefan Thor berättar exempelvis att han aldrig spelar upp ofärdiga låtar för någon. Det måste vara klart innan han låter flickvännen, kompisarna eller andra musiker höra resultatet. Här är det radikalt annorlunda. Någon lägger ett beat, en annan bidrar med en loop ellerett ljud som någon i sin tur plockar upp, adderar effekter och stöper om det – allt i en pågående process. Utanför studion sitter andra artister djupt böjda över sina laptopdatorer. Andreas Tilliander hinner enligt egen utsaga nästan göra en hel låt i fikarummet. Till viss del verkar det som om de inblandade inte vill gå in i studion utan att ha något färdigt som de kan komma in och presentera. Det fria skapandet verkar göra dem lite nervösa till en början. Och då kan en halvfärdig låtskiss vara skönt att luta sig emot.

Men efter en fikarast tar musiken en ny vändning. Den blir hårdare, mer beatsorienterad och sticker ut mer än vad de försiktiga skisserna från morgontimmarna gjorde. Tomas Anderssons markanta technosound breder ut sig och artister som är vana vid mer lågmäld elektronik får pusha sig själva till att göra hårdare, mer hörbara ljud. Luften i studion blir sämre, koncentrationen växer och nu är det ingen som vill ta paus längre. Alla åtta akterna står därinne, djupt nedsjunkna i musiken. Det är som betraktare inte lätt att se eller höra vem som gör vad. Det är som David Toop beskriver i sin bok Haunted Weather. Music, Silence and Memory som ett musikaliskt nät som ersatt de hierarkier som finns i band där sångaren har mest fokus, därefter gitarristen och så vidare.3 Eller som Deleuze och Guattaris Rhizom-begrepp som blivit ett omtyckt tolkningsmönster för elektronisk musik: ett begrepp som beskriver konst eller musik där det inte finns hierarkier utan snarare förbindelser och paralleller, förgreningar och sammanflätade linjer.4 När det börjar närma sig lunch luckras hårdheten upp, galna infall blir tydligare och över huvud taget verkar en del av musikerna börjat ge upp. Blodsockret faller och magarna ropar efter mat. En stadig lunch senare tas tråden upp igen. Musiker byter instrument, en laptop byts ut mot en elbas och en gammal analogsynth plockas ned från en hylla. Nu finns det ingen tveksamhet längre,ingen försiktighet. Musiken som skapas under eftermiddagen är kompakt, ljudrik och böljar fram och tillbaka. Hårt arbete fram till 18.00 då Håkan Lidbo trycker på stoppknappen.

Ett skifte inom svensk electronica?

– När man ser alla laptopdatorer staplade på varandra, alla artister böjda över sina instrument är det som att se en film om frijazzens utveckling eller experimentmusiken. Det är ett sånt magiskt ögonblick som skapar musikhistoria. Jag tror vi har skapat det i dag, för vi har provat ett helt nytt sätt att arbeta på. Orden är Håkan Lidbos och svarar på frågan om hur han tycker att Skiftet har fungerat som musikalisk manifestation. De andra medverkande artisterna uttrycker sig på liknande sätt. Tomas Andersson ser det som ett första försök att spela i ett band. Stefan Thor tycker det har varit intressant för han har aldrig tidigare gjort dansmusik med raka 4/4-takter, vilket Skiftet bland annat gjort – i den strida ström av musik som varit den här dagen, den 11 januari 2005. Olle Cornéer berättar att han gjort mycket ljud, dansat och spridit god stämning. Faktum är att alla tycker att de tagit mycket plats och fått uttrycka vad de velat göra med musiken. De har alla bidragit med mycket till det musikaliska nät som spunnits i studion. Under vissa stunder har man kunnat lägga märke till att någon av de inblandade tagit över, men inte på ett hierarkiskt vis, utan snarare att tyngdpunkten i rhizomet förflyttats en stund (för att återigen använda Deleuze och Guattaris term).

I händerna på de olika artisterna kommer musikmassan att formas, knådas och klippas till en färdig låt. Av en Skifttimme ska det bli en låt, av alla låtar en skiva. Den skiva som du håller i din hand. Och där träder givetvis hierarkin in i bilden. Den enväldige artisten som bestämmer vad som ska göras för att nå det färdiga resultatet. Men innan det visade Skiftet upp en musikalisk demokrati, där alla de inblandade tog plats, samtidigt som de lämnade plats och utrymme åt de andra. En happening, en manifestation inom den elektroniska musiken som gett de medverkande nya infallsvinklar och som gett mig som åhörare en djup insikt i den elektroniska musikens möjligheter i form av en icke-hierarkisk musikform, väsensskilt från pop- och rockbandens fokus på centralfigurer och ikoner. Skiftet är också anledningen till att jag kan travestera Ulf Lindes ord om jazzen och hävda att electronicamusikern är en musiker som mycket väl kan gripa efter beats, ljud och strukturer och genom sin dator spotta ut dessa beståndsdelar i manipulerade och ändrade flöden av ljud och musik. Electronica kan helt enkelt vara spontan musik, även om detta i projektet Skiftets fall uppnåddes av strikt uppsatta regler för den fysiska närvaron. En åttatimmars arbetsdag fylld av improvisation.

Tomas Andersson: ”Jag gör dansmusik eller musik för omogen ungdom. Skiftet är en intressant idé och lärorikt för mig som aldrig spelat i band. Det här är ett första steg för mig i den riktningen.” Tomas Andersson, tidigare känd som Sven Andersson, har gett ut ett antal skivor på Longhaul, Inkfish Records ochBpitchcontrol. Han arbetar för närvarande med ett kommande album på Bpitchcontrol.

Dibaba (Olle Cornéer): ”Jag gör house eller techno men närmar mig mer och mer popen i fråga om låtstrukturer och låtlängder, mina låtar blir kortare och kortare. Under Skiftet har jag hamrat postrockbas, spelat på synthar och congas, samt dansat och spridit positiv stämning i studion.” Efter ett antal hyllade tolvor på diverse utländska bolag släppte Dibaba albumet Songs For Good Lives på svenska Deeplay under 2005.

Folie (Stefan Thor): ”Jag har släppt albumet Misspass på Mitek och gör electronica som folk brukar beskriva som att det låter som en trasig bilradio. Skiftet har varit mycket enklare än jag trodde, jag har aldrig arbetat med så mycket folk samtidigt och ibland har det varit total kakafoni. Det ska bli spännande att se slutresultatet.” Stefan Thor är en av medlemmarna i projektet Minimalistic Sweden. Under namnet Folie släppte han albumet Eyepennies på Mitek 2005.

Jean-Louis Huhta: ”Musik får mig att må bra, det är därför jag håller på. Jag kan inte beskriva min musik med några få ord. Men jag är van vid Skiftets arbetssätt, för jag har deltagit i många improvisationer tidigare.” Jean-Louis Huhta har ett förflutet i Cortex, Anticimex, Stonefunkers och Lucky People Center. Han har släppt musik på Svek. Numer skapar han hård elektronisk musik under eget namn eller med Graham Lewis och Mikael von Hausswolf. Ständigt aktuell.

Hundarna från Söder: ”Vi är först och främst ett band som gör instrumental elektronisk musik. Men vi är inte vana vid att improvisera så mycket som vi gjort i dag. Vi har oftast en skiss eller en idé färdig när vi spelar tillsammans, inte alls från scratch som det varit i dag.” Daniel Savio, Aksel Friberg och Tor Löwkrantz vann en Grammy för bästa svenska klubb/dansakt 2003 för debutalbumet Hundarna från Söder. Uppföljaren Troika följde under 2005.

Håkan Lidbo: ”Jag är musiker, producent och förläggare och gör elektronisk musik i olika former och på olika etiketter: att inte ha en musikalisk identitet är min musikaliska identitet. Tillsammans med Robert Willim har jag tagit initiativet till Skiftet för vi vill visa att electronican rymmer politiska möjligheter och att den kan användas för att diskutera annat än klubbkulturen.” Håkan Lidbos diskografi är enorm och rymmer alltifrån house, techhouse, electronica till schlagerdiscopop. Han är alltid aktuell med nya skivsläpp.

Johan Skugge: ”Jag gör elektronisk dansmusik eller musik för dansgolvet, hemmet, dagar och nätter. Beträffande Skiftet så har jag ett förflutet som rockmusiker så jag är rätt så van. Det är roligt att umgås och vara social, för som producent av elektronisk musik blir man lätt isolerad.” Johan Skugge har spelat i Yvonne, Rockmonster, Singer och Harlem. Med Objects & Buildings och Volume bytte han genre till electronica och techno. Har nyligen släppt Humla i samarbete med Mikael Stavöstrand och Harlem-ep:n Game/ Watch.

Andreas Tilliander: ”Jag gör elektronisk musik, mest experimentell men även pop. Blandar dans och ickedansant musik. Jag är van vid samarbeten men inte så här stora. Det är intressant att hitta nya former för musikskapande.”

Andreas Tilliander fick en Grammy för bästa klubb-/dansakt 2004 för albumet World Industries. Han producerar även musik under en mängd alias som Lowfour, Komp och Mokira. Aktuell med projektet The Sabrinas, som är ett samarbete med Johan Skugge och författaren Per Hagman.

Fotnoter: Ulf Linde: Jazz är spontan musik. I: Ulf Linde Jazz. En bok sammanställd av Lars Nygren, Hjalmarson & Högberg Bokförlag, Stockholm 2004. sid. 84. 2. Jfr. Johanna Paulsson: Laptopen har blivit den nya tidens elgitarr. I: Dagens Nyheter, 2005-01-15. 3. David Toop: Haunted Weather. Music, Silence and Memory, Serpent´s Tail, London 2004. 4. Jfr. Christoph Cox: Wie wird Musik zu einem organlosen Körper? Gilles Deleuze und die experimentelle Elektronika. Eller: Norbert Schläbitz: Wie sich alles erhellt und erhält. Von der Musik der tausend Plateaus oder ihrem Bau. Båda i: Marcus S. Kleiner & Achim Szepanski (red.): Soundcultures. Über elektronische und digitale Musik. Suhrkamp Verlag, Frankfurt am Main 2003.

Mats Almegård, Journalist

Skiftet

Vad har produktionsvillkoren för betydelse för skapandet av musik? Vad händer till exempel när en rad electronica-artister samlas för att arbeta enligt former som i första hand associeras med äldre tillverkningsindustri? Mot bakgrund av dessa frågor samlades åtta olika artister under en vinterdag i januari 2005 för att skapa musik i en studio i Stockholm. Skapandet skedde under ett åtta timmar långt arbetsskift. Klockan tickade obönhörligt och rutade in dagen i pass som bröts för lunchrast och kafferaster. Musiken fångades på band, och när dagen var slut fick var och en av artisterna med sig en timme musik att mixa samman till ett albumspår.

De tidsmässiga villkoren liknande den vardag som under åtskilliga decennier har präglat livet för miljontals industriarbetare. Men samtidigt var villkoren helt annorlunda. Under de åtta timmarnas arbete skulle musikerna med hjälp av datorer och andra instrument tillsammans leka fram musik. Det strikt inrutade mötte den fria formen. Fordistisk synkronisering mötte datorernas BPM-baserade synkning och gav ramarna för denna elektroniska improvisation.

INDUSTRI

Ända sedan nittonhundrasjuttiotalet har det talats om hur vi i Västvärlden har gått in i ett nytt samhälle, ett samhälle där industriell produktion förutsätts ha en allt mer undanskymd roll. Det har talats om framväxten av det postindustriella, postfordistiska eller det superindustriella samhället. Det som karaktäriserar dessa samhällen är en växande service- och nöjessektor som går hand i hand med att den industriella produktionen alltmer präglas av avancerade maskiner, flexibla arbetsformer och allt mindre av kroppsarbete. Som en förlängning av denna diskussion har det senare kommit att talas om det framväxande informations- eller nätverkssamhället som baseras på de möjligheter som ges av digital teknik i form av till exempel datorer.

I takt med denna utveckling växer sig nya industrier starkare. Kultur, nöjes och upplevelseindustrier, vilka innefattar musik, film, mode, design etc, sägs ha framtiden för sig. Men det kan vara värt att se närmre på vad det är som lever kvar från det som förutsätts försvinna. Vad är till exempel det industriella i de verksamheter som inte präglas av konkreta löpande band och tung fysisk tillverkning? Att något är industriellt innebär ofta att det är storskaligt, profitinriktat, beroende av rutinisering, synkronisering och standardiserade system samt processer. Samtidigt kopplas de nya upplevelseindustrierna, som musik, i regel till ord som har andra associationer: fantasi, kreativitet, konstnärlighet eller det sinnliga och känslosamma. Ofta särskiljs dessa olika termer. Standardisering, rutinisering och synkronisering ställs mot fantasi och känslor. Men i många fall kan det vara så att det inte finns någon tydlig skiljelinje mellan fenomenen. Det kan därför vara värt att närma sig det äldre industriella för att få perspektiv på dagens verksamheter.

INDUSTRIAL COOL

Att just närma sig äldre industri är centralt för framväxten av det fenomen jag har kallat för Industrial Cool (IC). Fenomenet har vuxit fram i takt med att traditionella tillverkningsindustrier läggs ner på många håll i Västvärlden. Då riktas nya blickar mot bland annat äldre produktionsmiljöer. De gamla fabrikerna kan få ny dragningskraft, och de kan ges nya estetiska värden. I flera fall bromsas förfallet av övergivna anläggningar genom att de omvandlas till museer, kulturhus, konsthallar, nya företag eller högskolor. Lokalerna restaureras och görs om för de nya verksamheterna. Ofta så sparas då vissa delar och tecken från den tid då industriell verksamhet ägde rum i lokalerna. Det kan vara traverser med kedjor och krokar som hänger kvar i taken eller rostiga tankar och cisterner som får stå kvar som dekorativa inslag vilka ger associationer till den forna verksamheten. Detta återbruk sker parallellt med att konstnärer, musiker och designers inspireras av äldre industriella miljöer.

För att fånga det gemensamma i dessa olika återbruksprocesser kan termen IC användas.

Termen betecknar hur industrin estetiseras, men även hur det därigenom sker ett avståndstagande från en rad centrala fenomen som förknippats med industriell produktion såsom förorening, smuts, rök, buller och exploatering. Avståndstagandet sker också i nyuppförda industrianläggningar, där företag vill frammana goda bilder av sin verksamhet och manifestera sina varumärken. Ett typexempel på denna typ av anläggningar är Volkswagens Transparent Factory (Die Gläserne Manufaktur) i Dresden, där en spektakulär produktionsprocess kombineras med betoning på kundkontakt och upplevelseproduktion för en intresserad allmänhet. I denna typ av anläggningar läggs det stor vikt vid att synliggöra passande sidor, medan mindre passande sidor döljs.

Men de negativa sidorna finns kvar i anslutning till flera industrier, inte minst i de anläggningar där billig produktion och arbetskraftens låga löner prioriteras. Dessa anläggningar blir dock mindre synliga i stora delar av Västvärlden när tillverkningsindustri läggs ner eller flyttas till låglöneländer. Många människor i Väst har idag privilegiet att kunna ha den smutsiga industrin på avstånd. Denna distans ger utrymme för IC, en möjlighet till ett reflexivt förhållningssätt och även till att skapa en viss lockelse. Det finns en kraft som etableras när något kommer på avstånd eller är frånvarande, och en sådan lockelsens kraft framträder i samband med industriernas förändrade roll i flera länder.

IC1

I projektet ”The Birth of Industrial Cool”, som under 2004 bland annat resulterade i samlingsalbumet ”IC1 – The birth of Industrial Cool” samt kortfilmen ”Sugar Added – further dimensions of Industrial Cool”, ville vi utforska några av de processer som kan samlas under termen IC.[1] I projektet, som kan ses som en föregångare till SKIFTET,  begav vi oss till ett sockerbruk utanför Malmö för att spela in ljud och bild. Ljudmaterialet användes sedan av 20 olika artister, som på albumet IC1 gav sina tolkningar av fenomenet. Bildmaterialet använde sedan videoregissören Anders Weberg i skapandet av filmen ”Sugar Added”.

Dessa alster baserades på återanvändning av ljud och bilder vilka togs ur konkreta fysiska industrimiljöer. Och det är också många gånger industrins materialitet som ges en estetisk aura i samband med framväxten av IC. Men vad händer då med de mer immateriella aspekterna av industrin, det som ofta refereras till som det immateriella kulturarvet, i form av principer, idéer, kunskap och praktiker? Kan även de lyftas fram och ges en ny utstrålning?

ÅTTA TIMMAR – ÅTTA MUSIKER

11 januari 2005. Vi är i en musikstudio, inrymd i en källarlokal i centrala Stockholm. Det är dags för en arbetsdag. Arbetslaget under detta skift kommer att tillsammans arbeta vid studions utrustning. Musikens rytm kommer dock att slaviskt brytas för raster och lunch. Musiker som är vana vid att arbeta under betydligt flexiblare former tvingas in i den rytm som präglat industriell produktion under decennier.

Tillställningen kan ses som en reflektion kring några av de mer centrala principerna i industriell produktion. IC1 baserades på hur industriella ljud, som härrörde ur konkret industriell materialitet, hamnade i nya sammanhang och därmed fick ett nytt värde. Här har istället det immateriella, i form av den industriella samordningens principer, blivit till ett konstnärligt redskap.

SKIFTET är dessutom ett försök att tänja på gränserna för de produktionssätt som har blivit legio inom stora delar av den elektroniska musiken. Denna musik präglas ofta av solitära prestationer. Med datorer som de centrala arbetsredskapen så har tangentknappande och musklick, fingertoppstryck och handledsknyckar blivit de enda fysiskt märkbara skapandehandlingarna. Blickar slukas upp av skärmars lysande bildpunkter. Utrustningens gränssnitt har inte uppmuntrat till rumslig kommunikation musiker emellan. Men under denna dag har, teknikens motsträvighet till trots, dessa kommunikativa dimensioner lyfts fram. Samspelet står i centrum. Lyhördhet och lagarbete mixas med individuella teknikstödda prestationer.

RUTINERNA OCH SYNKRONISERINGEN

Formen för arbetsdagen, det tidsligt inrutande skiftet, stod för en begränsande form. En inramning som synkroniserade dagen tidsligt. Som en parallell till denna inramning fanns det gemensamma musikaliska tempo som datorernas klockor gick efter. Dessa synkroniseringar och inramningar bjöd stundvis in till temporär rutinisering av arbetet.

Industrin har länge präglats av rutinisering och av processer där upprepandet av olika moment är central. En välbekant och humoristisk illustration av rutinernas makt är när Charlie Chaplin i filmen ”Moderna tider” står vid det löpande bandet och med sina verktyg kämpar mot den höga hastigheten i produktionsprocessen. När han sedan lämnar fabriken sitter rörelserna från det löpande bandet kvar i kroppen och han skruvar mekaniskt på allt som kommer i hans väg. Rutinerna har satt sig i kroppen.

Det finns dock en aspekt av rutiniseringen som Chaplins skildring inte tar upp. Det är den långsamma tristessen som uppstår i den förutsägbara repetitionen. Denna tristess finns definitivt på fler ställen än i fabriken. I skapandet av elektronisk musik finns det en rad rutiniserade moment som måste upprepas för att musiken ska kunna ta form. Dessa rutiner är både fängslande genom att de binder upp kroppen i förutsägbar upprepning, samtidigt finns det något frigörande i dem som handlar om att tanken kan fly medan kroppen utför dessa trista upprepningar. Det kan därmed finnas något positivt i rutinernas tristess.

I skapande verksamhet tonas ofta rutiniseringen ner. Den dyker då istället upp i retoriken om dålig konst och om slentrianmässig massproduktion. Rutiner ses då som något enbart negativt. Men i själva verket är rutinerna en förutsättning för nyskapande och innovation. På mikronivå är rutinisering ett kreativt bränsle som ger utrymme för reflektion. Det gäller bara att man får rätt dos. Men det är här vi stöter på ett intressant dilemma. För är denna dosering något man bestämmer själv? Det är inte säkert. Istället kan restriktion och disciplinering som sker utifrån locka fram kreativitet. Begränsningar kan vara stimulerande. Men de måste doseras rätt.

Det är bland annat dessa gränsdragningar och dessa frågor om rutinernas makt vi kan börja reflektera kring utifrån ett formmässigt experiment som skiftesdagen. Det handlar inte bara om en nostalgisk lek med att flytta arbetsformen från en typ av verksamhet som associeras med historien till en annan. Istället kan experimentet hjälpa oss att problematisera hur olika skapandeprocesser går till. Vi kan till exempel konstatera att det fanns något stimulerande i att musikerna under arbetsdagen lät sin loopbaserade och repetitiva musik växa fram kollektivt. I detta sammanhang växte det fram en lekfullhet i skapandet, en lekfullhet som ibland gränsade till det kaotiska. Samtidigt smög sig det rutinmässiga på vid flera tillfällen. Under dagens arbete och skapande gjorde de flesta musikerna några utflykter in i vilande mekanisk upprepning. En total fokusering under åtta timmars skapande/arbete är en omöjlighet. Det kan istället vara just pendlingen mellan total fokusering och den temporära vilan i det mekaniska som utgör kärnan i mänskliga skapandeprocesser. Koncentration på en uppgift varvas med reflekterande och perspektiverande tankeutflykter.

Rutinerna kan kopplas samman med den loopbaserade synkronisering som tog plats under dagen. Loopar och inspel från de olika deltagarna repeterades och synkroniserades med övriga artisters/arbetares bidrag och gav upphov till den ljudmassa som fångades i de digitala bandens inskriptioner. Just den loopbaserade musiken kan i sig utgöra en utmärkt metafor för hur rutinernas makt fungerar. En loop representerar både förnyelse och repetition. För varje gång som loopen rullar så spelas den upp i ett nytt tidsligt sammanhang. Loopbaserad musik handlar ofta om förändring på mikronivå, precis som när det gäller rutinerna vilka utövar sin kraft till förändring medan det skenbart inte händer någonting.

FRAMMANINGAR

Det vi genom skiftesdagen har frammanat är en blott flyktig relation mellan den trots allt glädjefyllda arbetsform som skapades i studion och den ofta betydligt enformigare verksamheten vid industriarbetenas löpande band. Samtidigt kan denna flyktiga länk vara utmanande för tanken. Den kan väcka frågor om vad det är i en slutprodukt som säger oss något om dess tillblivelseprocess. Vad säger oss industriella produkter om hur de har tillverkats? Vad finns det i musiken som kan säga oss något om hur den skapades? Kan man höra hur musiken kom till, och vad som tog plats i studion en januaridag i Stockholm? Märks kopplingarna mellan ett fordistiskt produktionssätt och fri elektronisk improvisation i skapelserna?

Dessa frågor kan enbart besvaras genom det arbete som återstår då verken väl har präglats in i skivor av plast och andra bärare av musikalisk information. Som skiftarbetare och skapare av musik, eller som initiativtagare till ett projekt som SKIFTET har vi egentligen bara tagit fram prototyper. Verken kan tas för färdiga och fullbordade när de är inspelade, mastrade och paketerade. Men det är lätt att även i en reflektion kring skapande och arbete glömma bort en av den medierade musikens viktigaste aktörer. Enbart lyssnaren kan frammana musikens värde. Först genom lyssnandets arbete får verken liv.

Robert Willim, Etnolog

Much more info here.

[1] Jag har i en rad vetenskapliga texter utvecklat tankegångarna kring IC. För några av dessa publikationer, se: www.pleazure.org/robert/

]]> http://hakanlidbo.com/archives/780/feed 0 http://hakanlidbo.com/archives/915 http://hakanlidbo.com/archives/915#comments Sat, 02 Jan 2010 16:54:34 +0000 admin http://hakanlidbo.com/?p=915 Håkan Lidbo has made music for internationally awarded campaigns. He did music for Absolut Vodka’s Ruby Red interactive rock musical. He also wrote one of Sweden’s biggest hits from commercials; the JC campaign that was awarded as the best advertising music in 2001.]]>

<p style=”text-align: justify;”>Håkan Lidbo has made music for internationally awarded campaigns. He did music for Absolut Vodka’s Ruby Red interactive rock musical. He also wrote one of Sweden’s biggest hits from commercials; the JC campaign that was awarded as the best advertising music in 2001.

Håkan Lidbo has made music for internationally awarded campaigns for web, radio and TV.

In 2001 his song for the JC TV campaign was awarded as the best music from an add in 2001. The song was released as 2 seperate single, both by JC to sell in their stores, and by a Swedish record label. The single hit the top 20 sales chart and was a big hit on the radio.

In 2005 Håkan did the music for Absolut Vodka’s new brand Ruby Red. The campaign was an online, interactive rock musical where the visitor could control the story where the grapefruit travelled through history, facing many dangers and had to make choices of life and death. The music stretched from Bad 80s heavy metal and sexy cocktail jazz to Brazilian samba and Irish folklore. The musical theme morphed seamlessly through the interactive story.

In 2006 he did the music for Level Vodka’s ambitious campaign with 5 short films shot in Buenos Aires.

Håkan has done radio ads, themes for TV series, radio station ID-s, web, musicals and a few modern ballets.

Video:

Håkan Lidbo show reel:

Level Vodka 4 films:

Music for the Level Vodka website:

JC
Ruby Red

Levelweb
Sturup

As a part of the Voltfestivalen June 6, 2009, Swedish artists were asked to remix the Swedish National Anthem. It was written a long time ago and not many people know the lyrics to the second verse. We thought it should be modernized to reflect the new, multu-cultural, technological and open-minded Sweden.

The winner was presented during the opening cermony of the Voltfestivalen; Tomas Andersson, the guy who did “Washing Up”, one of the biggest Swedish techno hits ever. Tomas is introduced by Swedish electronica producer Andreas Tilliander.

Video:

Here is another remix by Noisebud. Not the winner but still very, very nice.

The music is a jigsaw puzzle that can be put together in two different ways. It’s built by 60 pieces of music, exactly one one minute each. The music is devided into ten different themes, changing every minute. The ten themes changes tempo signature from ¼ in the first theme, 2/4, ¾ and so forth, the 10th theme changes tempo signature every bar. On another level there are 6 themes changing character or color every minute. So when the music is put together as 10 songs of 6 minutes each, all the songs change character the same way every minute. Rhytmic and textures are also coming back in different configurations through the music, connecting everyting into one composition, one song of 60 minutes. Our numeric system, that has 10 as base, is merged with the Babylonian numeric system with 60 as base, the one we use in our clocks.

60.01.60 was originally a performance december 2006 at “Kulturhuset” in Stockholm. It was a collaboration with the choreographer Åsa Unander-Scharin, the film  maker Anders Weberg, the graphic designer Paul Farrington, the dancers Annika Hyvärinen, Johanna Klint, Charlotta Ruth, Moa Westerlund and Åsa Unander-Scharin. And the costumes was made by the design group Nakkna with their very special visual identity. The performance was 60 acts of one minute each where the dances moved over a coordinate system on the floor following the mathematic of the music. Anders Weberg’s films and Paul Farringtons’ minimal graphics was displayed on big screens. 600160.com is also an interactive website where the very typography of the word ”600160” becomes a musical instrument. So 600160 is much more than a CD with weird music, it’s a lot of art forms expressing the same ideas.

60.01.60 is about time and how we chose to perceive it. All art forms that is represented in this projects are relating to time, playing with intervals, exploring how the beholder is effected by the feeling and the drama that comes to life when the artist really knows his or her profession. We explore the relation between long and short sequences of time, the building stones that we work with in our respective art forms, in order to see what happens when we invert the concepts of time. We change the perspective, we zoom in the shortest intervals and blow them up to eternities and make long periods of time implode in to a blink of an eye. 60.01.60 gives shape to the shapeless, this thing that is always present but vanishes as soon as we’re trying to capture it. But the project is not only about arts relation to the concept of time but also about us as humans, how we are obsessed with age, the time that has passed, the time we have left, without hardly ever focusing on the present, how we can create so much more time for ourselves by being aware of the present.

VIdeo:

From the film 60.01.60 -- Choreography: Åsa Unander Scharin

From other ballets with music by Håkan Lidbo:

Pjong Spoxx/Kompani Equillibrium -- Choreography: Magnus Nordberg                   The Three Gifts/The Peder Schaufuss Ballet -- Choreography: Peder Schaufuss

Circles In Hypercube/Scen Och Sinne -- Choreography: Åsa Unander Scharin

Click here to listen and buy.